En resa i fädernas fotspår. Av Rune Torgå
År 1866 - 67 var det nödår i västerbottensbygden. Min farfar August Nilsson f. 1844, bodde i byn Vallen, Lövånger. Han var 21 år gammal men hade redan en familj. Han var gift med Margareta Katarina Burman f. 1837 i Mårtensboda, Lövånger. Med henne hade han en dotter Hulda Augusta f. 1866 och redan året därpå blev det tillökning i familjen med sonen Johan, som dock dog endast två månader gammal. Den unga familjen var i en mycket svår situation. Det var nödår, arbetslöshet, svält och sjukdom i familjen. August såg ingen annan utväg än att flytta från bygden. Han hade hört talas om att det var gott om arbete i Sundsvall, där sågverksindustrin hade börjat blomstra. Och så blev det att han beslutade att ta familjen med sig på en kustbåt till Sundsvall. Om detta har jag skildrat i en annan berättelse ”Historien om August – Vallenättlngen” vilken kan läsas på ett senare inlägg , varför jag inte mer skall berätta om den resan och hans vidare öden.
När jag började släktforska skrev jag ett brev till hembygdsföreningen i Lövånger och bad om litet upplysningar om byn Vallen. Jag fick då ett brev från föreningens ordf. Gustav Renman, som talade om att det fanns en bok, som hette Vallen-boken och som några av byns innevånare hade arbetat med. Jag skrev upp till Sivert Ceder och frågade om jag kunde få köpa boken. Genom honom kom jag också i kontakt med en ung man Jörgen Brännström, som hade varit med och arbetat med Vallenboken. Eftersom min farfarsfars Nils Johan Anderssons ägor låg på det område som Jörgen och hans far Henrik Brännström brukade var min nyfikenhet stor hur många minnen som fanns kvar från min farfarsfars tid och alla andra förfäder som levde och bodde i Lövångersbygden. En hel del fick jag reda på genom Vallenboken, men min längtan var att på ort och ställe komma till bygden. Jag hade en stående inbjudan sedan många år av Jörgen att han skulle guida mig till de platser som var intressanta för min släktforskning. Men eftersom jag är över 80 år var det inte en så lätt uppgift att göra den långa resan och i varje fall ville jag inte göra det i egen bil och med tåg blev det också en krånglig resa för en gammal man.
Men så öppnades en möjlighet. Min sondotter Kajsa studerar på Luleå Tekniska Universitet och skall bli civilingenjör. Och nu skulle hon byta lägenhet så hennes far Johan lovade att skjutsa upp henne i sin bil, eftersom hon skulle ha en hel del grejor med sig från Örebro, och så fick jag torsdagen den 9 augusti 2002 följa med på färden och stanna i Lövånger, min farfars hembygd.
Vi mellanlandade i Sundsvall och låg en natt på Norra stadsberget i Gaffelbyn, där det finns ett förträffligt vandrarhem. Sundsvall är min födelse- och uppväxtbygd, men den hade jag tidigare visat för min son Johan, så det blev inte tillfälle att göra något djuplodande besök där.
Tidigt på fredagsmorgonen fick vi en stadig frukost på Gaffelbyn och så bar det iväg på den långa resan genom trakter som delvis var kända av mig. Ett underbart landskap är Ångermanland med dess starkt kuperade natur. En upplevelse är det att åka utefter Höga Kusten och den nya Sandöbron med dess imponerande höjd.
Så kom vi till Lövånger, som verkligen visade sin vackraste sida. Jag blev avlämnad vid Kyrkstaden och min son Johan med sin dotter Kajsa fortsatte till Luleå.
Jag bokade in mig på vandrarhemmet i Kyrkstaden och fick en trevlig liten timmerstuga, som jag låtsades var min farfarsfars Nils Johan Anderssons kyrkstuga, vilket det naturligtvis inte var men känslan att vara i fädernas fotspår var för mig en stor upplevelse. Fredagseftermiddagen ägnade jag mig åt att rekognosera dels i kyrkstaden och dels i Lövångers samhälle. Lövångers kyrka var mycket vacker med ett ljust och inbjudande kyrkorum. Jag satte mig i en bänk och mediterade och tänkte på mina förfäder som här tillbringat så många kyrkhelger och där man konfirmerats och tagit nattvarden. Jag tände några ljus och böjde min nacke och ägnade några minuter i vördnad för de som här lyssnat till Guds ord, bett och gått sin nattvardsgång. Kyrkan betydde mycket för mina förfäder, annars hade man väl inte lagt ner så stor möda på att bygga sig en egen kyrkstuga.
Lördagen den 10 augusti någon gång på förmiddagen kom Jörgen Brännström med sin bil och hämtade mig. Det var första gången vi träffades personligen, men eftersom vi haft så många kontakter med varandra både per brev och telefon så blev det kontakt ögonblickligen. Jörgen föreslog att vi skulle åka till Kallviken, som var en hamn i Lövånger och det var säkert där som August, min farfar embarkerade en skuta som skulle ta hela familjen längs hela Bottenviks-kusten ner till Sundsvall. Det var strålande vackert väder när Jörgen och jag stod där på bryggan med hela det blånande Bottenhavet som en horisont längst bortom Kallvikens kuster och jag tänkte på min farfar. Det var nog ett ganska djärvt företag att på detta sätt i en bräcklig lastskuta ge sig iväg den mer än 50 mil långa färden ner till Sundsvall. Det fanns ju inte annat än segelfartyg på den tiden och det var säkert inte någon lätt färd för August och hans familj. Och framtiden var oviss. Vad skulle möta dem i Sundsvall? Fram kom de i alla fall, men om deras vidare öden ska jag inte berätta här, eftersom jag som sagt redan skrivit en historia om det. Så gick färden vidare på dåligt underhållna vägar upp mot byn Vallen, som ju var min farfars hemby. Jörgen körde mig till de platser och byar, där jag i min släktforskning funnit mina förfäder.
Vi kom till Mårtensboda, där min farfar August gjorde sina friarfärder till Margareta Burman. Vi stannade inte vid byn, eftersom jag inte riktigt visste vilken gård, som Margaretas far Johan Fredrik Burman ägde. Byn låg liksom på en höjd, och Jörgen berättade att bönderna i Mårtensboda ansågs vara rätt välbärgade. En tid efter att deras första barn Hulda Augusta hade fötts bodde den unga familjen i Mårtensboda, men man flyttade så småningom ner till Vallen, där man bodde i en stuga på August pappas Nils Johans ägor. Vi sökte sedan upp den gård som han hade ägt och där vi åkte förbi en äng som än i dag kallas för ”Nils Johans lägda”. Huset där August hade fötts och vuxit upp fanns inte kvar, men Jörgen talade om att det hade varit en typisk västerbottensgård. Jag har genom Jörgen fått en bild, där man ser själva entren på huset, där man ser en man med häst. Gården fick efter Nils Johan flera ägare och kom så småningom i släkten Wallmarks ägo. Som en kuriositet kan omnämnas att rysslandskännaren Sven Wallmark, som man på 40- och 50-talen kunde höra så mycket i radio härstammar från Vallen !983 köpte Jörgens far Henrik Brännström gården, som nu brukar den tillsammans med sina söner Jörgen och Patrik. Min farfar hade i början av sitt giftermål avstyckat ett område och t.o.m. lagt grunden till en bostad, när han kom på andra tankar och flyttade i stället till Sundsvall.
Vi kom också över gränsen till Burträsk kommun, dit de flesta av Nils Johans 10 barn flyttade i unga år. Några spår av dem har jag inte hittat i kyrkböckerna förutom Nils Nilsson-Skog , som var fältjägare och som så småningom slog sig ner i Tjärn, Burträsk, vilken gård han brukade fram till sin död och som vi också såg.. Gården är nu såld men en sommarstugetomt är avstyckad till en av ättlingarna. I Burträsk besökte vi också Bergviken, där advokaten Henning Sjöström hade sitt barndomshem. Man måste beundra alla syskonen Sjöström, som växte upp i denna torftiga miljö, men ändå kämpade sig fram med självstudier och senare akademisk bildning till topplaceringar i det svenska samhället.
Intressant var det också att se Vilhelm Peterson-Bergers barndomshem i Burträsk. Jag hade inte en aning om att han kom från Västerbotten. Jag har alltid förknippat honom vid Jämtland och Frösön.
Det var också trevligt att få bekanta sig med Jörgens familj, som bodde med en betagande utsikt över Vallenträsket, där man på andra sidan sjön kunde se den gård som min farfarsfarfarsfar ägde . På söndagsförmiddagen skulle vi göra ett besök där. Men nu fick vi tillsammans med familjen Brännströms beundra den vackra utsikten innan vi gick in i huset för att avnjuta en festlig middag.
På söndagsförmiddagen kom Jörgen igen och hämtade mig med sin bil. Vi åkte då direkt till Östra Vallen där min farfarsfarfarsfar Anders Nilsson slog sig ner. Han kom från Skellefteå landssocken men köpte gården som sagt 1754. Han blev en framgångsrik jordbrukare och en aktad man. Han blev en av de första nämndemännen från Vallen. Gården låg vackert belägen vid Vallenträsket och många av byggnaderna från hans och hans söners tid stod fortfarande kvar. Dock inte huvudbyggnaden, som revs någon gång i mitten på 1900-talet. Den byggnad jag beundrade mest var en åttkantig loge, som en sonson till Anders Nilsson hade byggt. Det var en säregen byggnad helt av timmer. Man grips litet av nostalgi, när man ser de marker som förfäderna brukat. Man nästan kan höra historiens vingslag och i andanom se dem där de strävat och slitit för brödfödan.
Så kom jag tillbaka till kyrkstaden igen och Jörgen och jag satte oss vid bordet i den lilla kyrkstugan och samtalade litet över allt jag hade fått vara med om. Vi var ense om hur viktigt det var att hålla fädrens gärningar i helgd och inte glömma sitt eget ursprung hur fattigt och enkelt det än har varit. Så tog vi farväl av varandra. Med tanke på min ålder 82 år var nog det här mitt första och sista besök i mina fäders bygd, men minnet av denna resa i fädernas fotspår kommer att leva kvar i mitt minne så länge jag lever och kanske med dessa rader också till mina efterkommande.
Inlägg
