Brita och Lars Petter på Räbbmon.
Berättat av Rune Torgå, dotterson
Utanför Sundsvall finns det en lång bro som leder till Alnö. När man har åkt över den bron och kommit fram till ön och åker någon kilometer inåt kommer man till en avtagsväg, som är så lång och rak att man tycker den försvinner upp emot skyn. För att den är så lång och rak har befolkningen börjat kalla den Långgatan. Följer man den vägen så långt den går kommer man till en by som heter Räbbmon. Varför den har det underliga namnet vet jag inte, men så heter den i alla fall. Fortsätter man på en smal liten skogsväg i utkanten av Räbbmon kommer man till ett par små torp. I det ena av dem bodde en gång Brita och Lars Petter Strömqvist. Det var en liten och oansenlig stuga med några få ängar och åkerlappar. Och det är om Britas och Lars Petters levnadsöden jag nu vill berätta.
Lars Petter Strömqvist f. 1854- 05-21var ursprungligen bondson.Hans far Karl Johan f.1828–06-15 härstammade från den välbärgade bondgården Smedsgården, men eftersom han var den yngste sonen fick han lämna sin fädernegård. Han köpte dock en annan gård i byn Stolpås på 1850-talet, och där tänkte han att familjen skulle få sin bärgning. Men Karl Johan hade otur. Efter några år blev det missväxt under flera år, och eftersom han hade satt sig i skuld kom han på obestånd.
I november 1862 just när vintern hade kommit fick familjen bryta upp från sitt hem och flytta. Först fick de hyra in sig hos hans hustru, Ingeborg Katarina Larsdotters, f. 1829-04-05 föräldrar,, i byn Wänna i grannsocknen Timrå. Där bodde de ett år och sedan fick de slå sig ner på ett torp i en annan grannsocken, Sättna. Då var Lars Petter 9 år. Men han trivdes inte på den nya boplatsen och så fort han kom upp i tonåren sökte han en drängplats på Alnön i byn Säter.
Inte långt därifrån låg en annan by som hette Släda, och där på ett torp bodde en flicka som hette Brita Eleonora Wallström f. 1852-02-05. Lars Petter blev förälskad i den unga flickan och det dröjde inte så länge förrän de blev ett par. Men Lars Petter var fattig och inte var det bättre med torparflickan Brita, så de fick bekymmer för var de skulle få sig en bostad. Till att börja med slog de sig ned på ett litet torp inte långt ifrån Britas föräldrar. Men så fick de höra talas om en finngubbe och en finngumma, som hade ett torp långt upp i skogen intill byn Räbbmon. De var nu gamla och orkade inte sköta sitt torp. Lars Petter och Brita gjorde sällskap upp till det gamla torpet och pratade med det gamla finnparet, som egentligen var svenskfinnar och hade emigrerat till Sverige och Alnön och köpt det gamla torpet.
Och så kom Lars Petter och Brita överens med svenskfinnparet att överta torpet mot att de gamla skulle få bo kvar på undantag så länge de levde. Nu tyckte Brita och Lars Petter att det hade ordnat sig bra för dem, och det var med optimism man flyttade in i den lilla stugan. Men stugan var bara på ett rum och kök samt en utbyggnad med ett litet sommarrum, som varken var isolerat eller hade eldstad. Och eftersom finngumman inte var så snäll mot Brita, var det nästan så de ångrade sig. Men nu kunde man inte ändra sig. Och värre blev det när det började komma barn i familjen. Nästan vart och vartannat år kom det ett barn till världen i den lilla stugan. Och ju flera de blev desto elakare blev finngumman.
Så småningom dog finngubben, men finngumman var mera seglivad, så henne fick de ”dras” med i flera år. När hon så småningom låg på sin dödsbädd uttalade hon en förbannelse över hela den strömqvitska familjen att det skulle komma många olyckor över dem de kommande åren.
Lars Petter och Brita strävade och arbetade på sitt lilla torp och tyckte de hade fått mycket bättre sedan finngumman dött. Torpet födde 1 och högst 2 kor, en gris och några höns och så hade man potatisland och odlade litet grönsaker. Men det var för litet att leva av och därför var Lars Petter ofta ute och arbetade som skutstuvare vid hamnarna till de olika sågverken som fanns på Alnön. Ibland kunde han vara borta flera dagar och då var det mor Brita, som fick ta allt ansvar för det dagliga arbetet. Visserligen gjorde Lars Petter allt det tyngre arbetet när han var hemma, men det var Brita som fick stå för hem och hushåll, sköta djuren och fostra barn.
Och väluppfostrade barn fick hon. De fick visserligen en ojämn skolgång. De äldsta barnen gick väl bara ett par år i skolan, men de lärde sig i alla fall att läsa, skriva och räkna så pass mycket att de klarade sig bra i livet. Brita gav barnen en kristlig uppfostran i Luthers anda, och alla barnen fick gå den långa vägen till kyrkan för konfirmationsläsning. Och det var med stort allvar de gick fram till nattvarden. Men trots deras lutherska uppfostran blev flera av barnen baptister som vuxna.
De äldsta fick tidigt lämna hemmet för att arbeta och tjäna sitt uppehälle. Axel, den ende pojken, hjälpte länge till hemma på torpet, men senare började han som byggnadssnickare, gifte sig och skaffade en gård i Selångers socken. Flickorna Amelie, Jenny och Stina tog tjänst som lillpigor redan i tolvårsåldern i bondgårdar ute på Alnön. Lauretta, som kallades Ettan, Lotten, Edit och Ester blev hemma litet längre. Så småningom hamnade Ettan och Ester i Stockholm och tog tjänst där dels i familj och dels på matservering. Jenny och Stina arbetade som hembiträden och husor i Sundsvall. Jenny f. 1884-07-18 gifte sig så småningom med målarmästare Anders Gustav Nilsson, f. 1877-04-28, och fick egna barn, av vilka den yngste är denna artikels författare.
Så gick åren och mor Brita tänkte väl inte så mycket på finngummans förbannelse. Men så började olyckorna på att komma. Edit hade en fot som var litet sned så hon gick litet illa. Läkarna på Sundsvalls lasarett ansåg att man med en operation lätt skulle kunna rätta till felet. Men av misstag gipsade man benet för hårt efter operationen och observerade inte detta förrän det var för sent och det utbröt kallbrand i benet, och man fick kapa det långt uppe på låret. Hon fick visserligen en protes och kunde gå med hjälp av kryckor, men hon kunde inte utföra något arbete utan blev sittande hemma vid torpet.
Stina som tjänade i familj i Sundsvall blev förälskad i en pojke, men han övergav henne. Detta tog hon så hårt att hon blev nere i nerverna och till slut skickade man iväg henne hem till torpet. Där blev hon sittande i ett hörn och kunde varken äta eller sova och blev helt sinnessjuk, så man måste skicka iväg henne till ett sinnessjukhus. Så småningom kom hon ut därifrån men placerades sedan på ett ålderdomshem, där hon bodde under hela sitt liv. Hon arbetade i köket och kunde på så sätt göra litet nytta för sig och fick också en liten lön. Ibland kom hon hem till torpet men vi barn tyckte hon var mycket underlig. Hon satt mest och pratade för sig själv och skrattade omotiverat.
Lotten drabbades av spanska sjukan och dog endast 26 år gammal. Då var det stor sorg i det gamla torpet. Mor Brita själv blev döv med åren och då hon blev gammal gick det nästan inte alls att prata med henne. Lars Petter fick reumatism och måste alltid gå med käpp. Trots det klarade han av att sköta den lilla torvan och hugga sin egen ved i skogen.
Mor Brita var en fantastisk människa. Trots de många motgångar hon och Lars Petter haft så hade hon en underbar förmåga att sprida trevnad kring sig. Det var alltid roligt att komma hem till torpet. Barnen glömde inte sina gamla föräldrar utan kom alltid hem och hjälpte till med slåttern och andra sysslor på sommaren. Ettan och Ester tog alltid ledigt ett par veckor och åkte från Stockholm till Alnön och torpet. Trots att mor Brita själv hade fött åtta barn tog hon också hand om tre fosterbarn, när några av hennes egna barn lämnat hemmet.
Först var det Ove, som hade blivit föräldralös, och han var kvar i hemmet ända tills han tog värvning vid A 5 i Östersund. Där var han i ungefär ett år, då han råkade ut för en olycka och omkom. Det blev en stor sorg för mor Brita och Lars Petter.
Dagmar var det andra fosterbarnet. Hon kom från ett hem, som inte kunde ta hand om henne. Och så blev det mor Brita, som fick bli den räddande ängeln. Och bättre mor kunde väl inte Dagmar ha fått. Hon bodde på torpet tills hon var 18 år, då hon liksom många andra lockades till storstaden Stockholm. Hon kom hem och hälsade på en gång, men sedan hörde mor Brita aldrig av henne och det sörjde hon över. Det tredje fosterbarnet var Margit. Henne tog mor Brita hand om när hon var nästan nyfödd. Hennes mamma var ensamstående mor och hade inte möjlighet att ta hand om sin lilla flicka, eftersom hon måste arbeta. Margit var kvar hos mor Brita tills hon kom i skolåldern. Då hade hennes mamma gift sig och fått ordnade förhållanden så hon kunde ta hand om sin flicka. Men Margit älskade verkligen mor Brita och kom hem och hälsade på flera gånger om året och skolloven tillbringade hon alltid på torpet liksom semestern när hon blev äldre och började arbeta. Margit blev så småningom en framgångsrik affärskvinna i Sundsvall, men sina fosterföräldrar glömde hon inte.
Somrarna var det liv och rörelse i det strömqvistska torpet. Då samlades man kring det gamla paret och barnbarnen älskade att komma hem till mormor och morfar. När det var bärtid gjorde mormor en blåbärskaka, som var en läckerhet till kaffet. Midsommar var höjdpunkten på sommaren. Då stod glädjen högt i tak. Man lekte olika lekar ute på gårdsplanen och hade mycket roligt tillsammans. Hur alla fick plats att sova på natten är en gåta, men man låg på madrasser överallt i huset. Anspråken var inte så stora på den tiden.
Med åren blev det svårt för det gamla paret att klara sig själva. De hade ju också den handikappade Edit att ta hand om. Mor Brita skrev då ett brev till Ettan i Stockholm och bad henne komma hem och hjälpa dem. Och Ettan lämnade sin bekantskapskrets, sitt arbete och sitt bekväma liv för att komma till torpet utan elektrisk ljus, vatten, avlopp och WC, som hon under många år blivit van vid i Stockholm. Det var en stor uppoffring hon gjorde för sina föräldrar. Det blev många år på torpet för henne, men när Edit och Lars Petter hade gått bort fick mor Brita vistas sina sista år hos Jenny och hennes man Gustav i Sundsvall. Hon blev 91 år och har sitt sista vilorum på Alnö kyrkogård i familjegraven där också Lars Petter och Edit ligger.
Inlägg
