Den övergivna finnbyn.
Många gånger hade jag sett den litet rostiga vägskylten - Råberget 3 - när jag som ung folkskollärare i Älvho på 1950-talet åkte på vägen mellan Orsa och Sveg, och den hade på något sätt lockat mig att vika av från den rätta vägen, En dag kunde jag inte motstå frestelsen. Jag kör in med min bil på den lilla sidovägen. Den morrar sig uppför några branta backar och plötsligt öppnar sig skogen till grönskande ängar. Bilen rullar vidare några hundratal meter och jag har en by framför mig. Jag stiger ur bilen och vandrar på den lilla bygatan. Det är så förunderligt tyst kring mig. Det kryper kusligt uppefter ryggraden. Det känns som om det vore begravningsstämning i luften.
Detta är en död by, en övergiven finnby. Överallt ligger husen öde och tomma. Jag går förbi den lilla byskolan. Där barnen förr stimmade och stojade på rasterna är nu tyst som på en kyrkogård. Gräset på skolgården växer högt och otrampat, och utanför husknuten lyser några lupiner en gång ditplanterade av en lärarinnehand, som kunde både vara ömsint och hård. Nu är blommorna vildvuxna. Vi får hoppas att hon lyckades bättre med sina elever, som för längesen är utplanterade i samhällslivet. Till vänster om skolan finns en avtagsväg. Den leder till en stor präktig gård, där allt står som när man lämnade stället för några år sedan. Det är stora ägor uppbruten jord till gården. Gräset lyser saftigt grönt. Det påstås, att det skall vara utomordentligt fin jord i Råberget, och tack vare läget har byn varit förskonad från frost och torka. Detta torde väl vara ett bevis för att finnarna verkligen förstod sig på var de skulle bryta bygd och odla mark. Den här gården ligger på södersluttningen av berget och längst upp från den översta täkten, som ligger på ungefär 500 meters höjd ö. h., är det en strålande utsikt över finnmarkens oändliga skogar och dess blänkande sjöar och tjärnar. När jag står där och drömmer kommer jag ihåg en liten dikt, som författaren Gunnar Beskow en gång skrev i gästboken uppe på Pilkalampinoppis brandtorn, och som jag antecknade vid ett besök hos brandväkterskan Gutå Kersti,
Hit drogo de
från ofärd och herreförtryck
under skydd av kung Karls stränga vilja
över isgrått hav,
långa lervåta vägar
genom främmande land genom sovande bygd
mot tjugomilstal orörd ödemark.
Stelnad i vreda vågor mot fjällets fot.
Väglösa land, laglösa land,
land för stigmän och varg och lo.
vildmark mörk mellan dal- och hälsingebygd.
Finnarna drogo hit in och försvunno i skogen
som björn och lo.
Jag fortsätter min vandring genom byn. I slutet av bygatan ligger kyrkogården omramad av ett svart staket med vita grindar. Det är förunderligt att vandra omkring mellan gravstenarna och läsa namn på förfäderna från gamla tider men också namn på sådana, som bara för några årtionden sedan trodde på en framtid för sin by. På stenarna kan man se, att de sista begravdes här i slutet på 30-talet.
Litet längre ner i dalen nedanför kyrkogården kommer jag till ytterligare en gård med vidsträckta ägor. Här är det mer förfallet än på det förra stället och björkslyet har börjat att tränga sig in på ängsmarken. Att byborna övergav sin by är inte så konstigt. Det var ensamt att bo där och långa avstånd till affärer och dåliga kommunikationer och inga ungdomar ville naturligt nog inte bo kvar och då var det heller ingen som ville bruka gårdarna. Så blev det att Orsa Besparingsskog köpte jorden med tillhörande skogar av bönderna.
Här sitter jag nu år 1997 och tänker tillbaka på mitt besök på Råberget. Hur ser det ut där nu? Hur är det med åkrarna och ängarna som lyste så vackert i solskenet? Säkert har skogen tagit igen, vad finnarna med svedjebrand, yxa hacka och spade en gång erövrade från den. Ett stycke kulturhistoria har försvunnit
Rune Torgå
Inlägg
