I lördags den 22/1 blev jag 91 år. Det är inte många som får uppleva så hög ålder. I min släktforskning har jag upptäckt att många av mina förfäder-och mödrar blev mycket gamla, så jag måste ha fått goda gener och det får man vara tacksam för. Jag mår ganska bra förutom att jag för fyra år sedan fick lov att amputera mitt vänstra ben, men med en protes, rullator och permobil klarar jag av vardagen rätt så bra. Vad jag är mest tacksam för är att mitt huvud och minne fortfarande fungerar.
Den generation jag tillhör har nog fått uppleva mer än mina förfäder under sin livstid. Aldrig har det väl hänt så mycket på teknikens och på många andra områden som under de senaste århundradet och aldrig har väl aldrig världen blivit så annorlunda och människornas livsvillkor förändras. Jag minns bara från min barndom hur min mormor och morfar bodde på ett litet torp i skogen på Alnön utanför Sundsvall. Där hade de ett rum och kök och några biutrymmen och försörjde sig med självhushåll på sina små åkerlappar, som på sin höjd kunde föda 1-2 kor, några höns och ev en gris. Inga bekvämligheter av något slag. En gårdsbrunn att hämta vatten ur, fotogenljus och utedass var det som gällde. Där föddes och växte upp 8 barn, som fick en mycket knapphändig skolgång. Min mamma gick bara t.ex. 2 terminer i skolan och det var inte lätt att på vintern gå till skolan på en skogsstig. Jag beundrar min mamma för de kunskaper hon ändå hade. När det gäller huvudräkning var hon snabbare än de flesta. När jag var barn var jag ofta på somrarna hos min morfar och mormor så jag har också fått upplevat hur det var att leva torparliv. Men det är bara goda minnen. Jag upplevde aldrig att de led någon nöd. Men det kanske var värre före min tid.
Jag växte upp i utkanten av Sundsvall i ett samhälle som hette Skönsberg. Min pappa hade en liten målarfirma, där han mest jobbade ensam men ibland hade 1 eller 2 gesäller. När jag slutade skolan fick jag som fjortonåring börja som målarlärling hos min far, men efter det han blivit sjuk fick jag fortsätta min målarutbildning hos andra mästare. Jag blev färdig målare precis lagom till jag skulle göra min värnplikt vid I 21 i Sollefteå. Under 1 ½ år var jag sedan inkallad som sjukvårdssoldat under beredskapstiden under andra världskriget.
Jag hade alltid önskat att få studera efter folkskolan, men det fanns inga ekonomiska villkor för det under 1930-talet. Men efter "lumpen" öppnade sig en möjlighet att få gå på Sjöviks Folkhögskola i Dalarna under ett par år 1942 - 1944. Det var ett par underbara år av kunskapsinhämtande och fin gemenskap med andra ungdomar. Där träffade jag också min blivande fru Mabel. 1945 lyckades jag komma in på Uppsala Folkskoleseminarium och 1949 blev jag färdig folkskollärare. Efter tjänstgöring som lärare i Hälsingland kom jag så småningom till Asker i Närke, där jag 1960 blev rektor för Askers folkskolor. 1972 blev jag rektor för hela Östernärkes skolor under Örebro kommun där jag tjänstgjorde fram till årsskiftet 1984-85, då jag blev pensionär. Jag har haft ett bra liv och trivts att arbeta bland barn och ungdomar.
a
Min fru Mabel och jag gifte oss 1946 och vi hade ett bra liv tillsammans fram till den 6 dec. 2010, då hon till min stora sorg avled. Hon hade då också arbetat som lärare under 25 år och vi hade varit tillsammans i 67 år, efter det vi träffades första gången vid Sjöviks Folkhögskola.
Nu bor jag mitt i staden Örebro på Gamla Gatan. Min födelsedag firade jag i min lägenhet tillsammans med mina söner NilsErik och Johan med familjer och vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans.
I bilder här ovan kan ni se mina barnbarn och jag som gammelmorfar med lilla Alma samt min sonsonsson Robin (lillRune)
Inlägg
