I dag skulle min fru Mabel fyllt 94 år. I min mobiltelefon fick jag plötsligt nu på morgonen ett "pling" Mabel 94 år. Visst visste jag det. Kanske jag var den enda som så här spontant kommer ihåg det. Visst vet både mina söner och barnbarn också det men jag ligger närmast till att komma ihåg den här dagen. Det är nu snart 3½ år sedan hon gick bort, men fortfarande är saknaden stor. Det är den vardagliga samvaron man saknar och de spontana samtalen som man hade om det som hände i familj och samhälle. Ofta tänker jag fortfarande ibland - "det här skall jag tala om för Mabel". Men hon finns inte längre vid min sida. Visst finns hon ständigt i mina tankar och tankarna går ofta till ungdomens dagar: Vi träffades ju i Sjöviks Folkhögskola. Jag var 23 år och just denna dag den 6 april fyllde Mabel 24 år. Jag kommer ihåg att just den här dagen tog vi en promenad i Sjöviks vackra omgivning. Våren hade kommit rätt tidigt, solen glittrade i sjön Bäsingen och vi var kära i varandra. Vi smidde framtidsplaner och efter de 67 år vi fick tillsammans blev det i stort som vi tänkt. Vi bildade familj och fick två fina pojkar NilsErik och Johan. Och de i sin tur har fått sex barn. I tur och ordning Petter, Kajsa,Sofia, My, Kalle och Elin. Vad Mabel inte fått uppleva är att familjen har utökats med fyra barnbarnsbarn. Petter med sin fru Jeanette har fått Robin och Nellie och Sofia med sin man Jaime som bor i Spanien har 3-åriga Alma, som antagligen för en syster till sommaren om allt går väl. Så har vi den sist tillkomne Rasmus som My och Rikard har tillsammans. Mabel var ju mycket förtjust i barn så hon skulle nog ha tyckt det varit roligt att få vara både gammelfarmor och gammelmormor. Hon har ju intresserat sig för barn i hela sitt liv. Redan som 6-åring fick hon vara barnflicka i en familj i Ödeshög och som vuxen utbildade hon sig till barnsköterska och förskollärare och blev under de sista åren av sitt arbetsliv lågstadielärare i grundskolan. Vi saknar henne alla i familjen.
Inlägg
