Ja , äntligen har det blivit vår och nu känns det som sommaren börjar komma. De senaste dagarna har man kunnat lägga undan vinterplaggen och det har känts skönt efter en lång och kall vinter. Jag är nu över 93 år och aldrig hade jag tänkt att jag skulle få leva så här länge. För några år sedan trodde jag att mitt liv var slut. 2007 fick jag några små sår på tårna på min vänstra fot, som jag fick behandling för på min vårdcentral. Inte hade jag en aning om att det berodde på bristande blodcirkulation och inte fick jag någon upplysning om detta heller. Men så en natt märkte jag att foten liksom domnade och då ringde jag en släkting till min fru som var docent i kärlkirurgi i Uppsala och talade om mina symtom. Han reagerade omedelbart och sa att jag omedelbart skulle kontakta akuten på Örebro-sjukhuset, och han skulle kontakta sina kollegor där så de omedelbart skulle ta hand om mig. Och så blev det. När jag kom in på akuten blev jag genast omhändertagen och undersökt. Det befanns att en artär i mitt vänstra ben hade blivit igenproppad och blodförsörgningen till foten blev dålig. Man försökte att genom ballongsprängning utvidga blodkärlet. Men det lyckades inte så domen blev att benet måste amputeras strax under mitt knä. Det var ett hårt slag för mig. Efter operationen blev jag behandlad med penicillin som gjorde att bakteriefloran i tarmarna slogs ut och closteriabakterier tog över och jag blev fruktansvärt sjuk, så jag faktiskt tappade medvetandet. Då trodde jag att livet var slut, särskilt som infektionen tog om tre gånger. Men jag tillfrisknade men fick ligga på ett sjukhem i sju månader innan jag kom hem ett halvt ben kortare. Men man tog väl hand om mig på sjukhuset och jag fick en protes och tack vare min sjukgymnast Rolf Prim kom jag på fötter så pass att jag kunde gå med en rullator och kryckkäppar. Så har åren gått och jag t.o.m. överlevde min fru Mabel. Hon gick bort för 3 ½ år sedan 90 år gammal till stor sorg för mig. Så då blev jag änkling. Men det har ordnat sig för mig. Jag har fått tag på en lägenhet i samma fastighet i Örebro som min son Johan, där jag också fått många vänner bland andra pensionärer som bor där. Så har jag blivit medlem i Betelkyrkan här i Örebro, där jag också fått många vänner. Dit åker jag nästan varje söndag på gudstjänst med min permobil, som Örebro läns landsting har lånat ut till mig. Så livet går trots allt vidare. Och nu får jag uppleva förhoppningsvis även en ny sommar.
Under de 3½ år som gått sedan min fru gick bort har jag fått fyra barnbarnsbarn så jag är både gammelfarfar och gammelmorfar och till slutet på sommaren blir jag nog gammelmorfar en gång till. Min fru Mabel som älskade barn fick aldrig uppleva den glädjen med att få barnbarnsbarn.
Men jag kan få möta både mina barn,barnbarn och alla småttingar i sommar. Vi brukar alltid samlas åtminstone en gång på sommaren vid sommarstugan Torgåsmon, som jag började bygga 1976 och där det nu har blivit flera hus så vi alla får gott husrum där. Då har vi trevligt tillsammans njuter av livet, äter god mat,badar i våran sjö, fiskar, leker och gläder oss åt livet. I år är det Johan och Irene som är värdpar i stugan, som de nu har helt övertagit och som det ser ut kommer det bli en hel del förändringar på Torgåsmon i sommar och det väntar vi med spänning på. Så trots allt går livet vidare
Inlägg
