Rune Torgås sommarblogg

Midsommar firade jag i sommarstugan Torgåsmon tillsammans med mina söner NilsErik och Johan och mina sonhustrur Elisabeth och Irene samt Kajsa Torgå, som hade inbjudit några av sina vänner. Det blev samman lagt 12 vuxna och 4 barn som bänkade sig kring bordet med misommarlunchen som Irene och Johan hade dukat upp med sill, Janssons frestelse och andra läckerheter samt naturligtvis jordgubbstårta och kaffe. I år var det Irene och Johan som var värdpar, eftersom de från och med i år står som ägare av Torgåsmon.Vi hade en gemytlig samvaro vid matbordet och sjöng sånger om sommaren den sköna. Sedan blev som vanligt resning av midsommarstång och dans kring den med "Små grodorna" och alla de andra välkända danslekarna. Visst hade vi roligt och det sjöngs,dansades och skrattades så det ekade ut över skogen.

                               

Irene Torgå spelade dragspel till dansen kring midsommarstången på Torgåsmon. På bilden också Kajsa Torgå
och Karin Gardefeldt i hembygdsdräkter.

Några tankar om livet och döden...

För några dagar sedan lyssnade jag på radions "sommarprogram" som berörde mig djupt. Det var den unge mannen Kristian Gidlund som berättade om sin cancersjukdom som helt skulle förändra hans liv. Vid 26 års ålder fick han besked om att han hade cancer i magen och att det var allvarligt fara för hans liv. Han förberedde sig för operation och räknade med att han inte skulle överleva den. Det var ett hårt slag men han överlevde operationen och kom till synes tillbaka till livet. Men efter en tid fick han komplikationer och kunde  inte få ner varken mat eller dryck. Efter undersökning konstaterades det att nu var det obotligt. Han skulle så småningom dö av sin sjukdom. Jag beundrar det sätt han behandlar  att ta det beskedet. Han började skriva bloggar där han i tankar och ord beskriver sina känslor och fantasier hur det skulle bli efter döden. Jag blev rörd till tårar när han berättade om hur han skulle fostra de barn som han aldrig skulle kunna få och hur han skulle leka med dem. Han trodde också på ett liv efter detta men hur det skulle se ut visste han inte och det är det ingen som vet, men han fantiserade kring det. Och det är han ju inte ensam om. När jag gjorde en resa till Israel tillsammans med min fru 1987 hade vi biskopen Ingemar Ström som ciceron. Han berättade då   att han var helt förvissad om att han skulle träffa sin avlidna fru efter döden i sitt kommande eviga liv. Men han betonade att ingen vet hur det blir. Det gäller att ha en Gudstro. Du som läser detta följ i efterhand "Sommar" i P1 söndagen den 30 juni. Det är värt att lyssnas på.

Nu vill jag ge några personliga tankar inför livet och döden. Själv har jag varit nära döden flera gånger. Första gången var när jag var 12 år. Det var en strålande sommardag. Mina kompisar skulle gå till stan, som är Sundsvall, och meta i Selångersån. Jag frågade mamma om jag fick följa med men hon sa absolut ifrån. Då blev jag olydig och smet iväg olovligt. Det var bara ett par  km dit och vi parkerade oss på en pråm som var lastad med props - ett slags avsågade trästockar. Där satt vi på de små stockarna och metade med våra spön. Helt plötsligt fick jag napp och blev så ivrig att jag rörde mig oförsiktigt och propsen började rulla av pråmen och jag följde med ner i vattnet. Det var flera meter djupt där och inte kunde jag simma. Jag minns att jag sjönk och liksom i film kunde jag se min mamma och pappa och jag var viss om att jag skulle drunkna. Men så kom jag upp till ytan igen och famlade efter stockbitarna men så sjönk jag igen men när jag kom upp  fick en av mina kompisar tag i min arm och så ropade alla efter hjälp. Då var det en man utefter kajkanten som kom till min hjälp och drog mig upp. Det var en våt och skamsen Rune som kom hem och väntade mig bannor. Men det blev det inte utan de vart jätteglada att få hem mig levande. Men min pappa sa att nu får jag ordna så du kommer på simskola. Och så blev det Den sommaren lärde jag mig att simma

Andra gången jag var nära döden var när jag som 16-åring efter en svår maginfektion hamnade på Sundsvalls lasarett. Jag hade under flera dagar inte kunnat behålla någon föda eller vätska utan kräks och haft diarré så jag var helt utmattad. Det blev heller ingen förbättring inne på sjukhuset. Till slut låg jag som i dvala. Jag tyckte jag inte fick luft så jag tog mig fram till fönstret. Det  var öppet och fönsterkarmen var låg så jag lade mig ner på den och drog mig fram så jag nästan var på väg att tippa ut. Då fick en av mina med patienter syn på mig och skyndade att ta tag i mina ben och drog mig tillbaka. Det blev stor uppståndelse och både läkare och sjuksköterskor skyndade dit och fick mig till sängs och gav mig en lugnande spruta. Men jag kom ihåg att jag var i sån chock att jag darrade så hela sängen skakade. Nåväl jag kom på benen men det tog över en månad innan jag kunde börja arbeta igen.

Den tredje gången jag var nära döden var när jag jobbade som målare på en gammalt 3-våningshus i Sundsvall. Jag hade fått i uppgift att måla ett trapphus. Man reste en 3-skiftsstege ända upp mot taknocken och eftersom jag var 20 år och yngst i målarlaget var det jag som fick klättra upp på den svajiga stegen. Det var litet kusligt för på trapphusets framsida var det fritt fall åt båda sidor. Nåväl jag kom upp och började måla där jag stod på stegen ett par tre pinnar ner från toppen. Då kände jag helt plötsligt att ena skalmen sjönk ner. Instinktvis slog jag ut den högra armen och fick tag på en krok som jag höll i. Jag ropade på mina kamrater, men de hade sett min belägenhet och hjälptes åt att stötta stegen så att jag helskinnad kunde komma ner igen. Hade jag rasat med stegen hade det varit en oundviklig död. Man hjälptes åt att stadga stegen och såg till att den hade fast mark under båda skalmarna. Sedan fick jag klättra upp stegen igen och fullborda jobbet. Men visst  var det med darriga ben.

Och nu är jag 93 år och kanske mer än nära döden än jag nånsin varit. Jag lever faktiskt på övertid. Men rädd för döden är jag inte. Jag har en fast tro på ett liv efter detta. Gud har varit god mot mig och bevarat mig intill nu och jag är fast förvissad om att han också kommer att ta hand om mig även när mitt liv här på jorden är slut.