I dag fick jag plötsligt en signal från min mobiltelefon med meddelandet - "Kom ihåg i dag Mabel 94 år" ! det är klart att jag inte glömt det. Jag kanske är den enda som kommer ihåg det. Visst har både mina barn och barnbarn det i minnet men kanske inte lika spontant som jag. Saknaden efter henne är fortfarande stor. Det är nu 3½ år sedan hon gick bort. Det är den dagliga kontakten och de små intima samtalen man saknar. spontant kan jag ibland tänka - det här skall jag tala om för Mabel, men så kommer jag på - hon finns ju inte hos mig längre. Men i tankarna ser jag henne alltid. Särskilt är det när vi var unga och så här i vårens tid. 1943 gick vi båda på Sjöviks Folkhögskola. Jag var 23  år och just den här dagen den 6 april fyllde hon 24 år. Jag minns att vi tog en vårpromenad i Sjöviks omgivningar. Våren hade kommit rätt tidigt och vi var väldigt kära i varandra. Vi smidde framtidsplaner och som nu så här efteråt i stort blev som vi tänkt oss. Vi fick 67 år tillsammans från det vi bestämde oss för att bli ett par.Vi fick två fina pojkar NilsErik och Johan. Och nu har familjen utökats med sex barnbarn Petter, Kajsa, Sofia, My , Kalle och Elin. Men vad Mabel inte fått uppleva är att vi nu har fyra barnbarnsbarn, Robin, Alma, Nellie och Rasmus och går allting väl kommer ytterligare en flicka till sommaren. Det är Sofia och hennes man Jaime som skall få tillökning i familjen och Alma som skall få som vi tror en syster. Mabel skulle nog ha blivit glad över att bli både gammelfarmor och gammelmormor. Men nu fick hon inte uppleva det. Men kanske hon gläds åt det i sin "himmel". Hon var ju så glad i barn. Man kan säga att hon sysslade med det ända sedan hon själv var barn. Hon hjälpte till och var barnflicka när hon var 6 år och utbildade sig till barnsköterska och förskollärare, var barnkoloniförestånderska för "Solstickans" barnkoloni i Falkenberg

Den 6 december-en sorgens dag

I dag är det 2 år sedan min fru Mabel gick in i den sista vilan. Saknaden är fortfarande stor för mig. Varje dag tänker jag på henne och särskilt nu till jul känns det tungt. Jag kommer ihåg för två år sedan då våra barnbarn My och Kalle kom till oss och skulle hjälpa till och göra julfint och hon var med hela tiden och visade hur hon ville ha det och att de skrattade och hade roligt. En vecka senare fick vi ta ett sista farväl av henne och det blev ett julfirande utan Mabel.

Hur skall det gå för barnen i våra skolor?

Som  gammal lärare och rektor känner jag stor sorg i dag över vår svenska skolas utveckling. Såg i dag att eleverna i våra skolor ligger mycket sämre till i läsförståelse,matematik och andra naturorienterande ämnen än många andra jämförliga länder. Jag har erfarenhet som lärare i alla stadier av skolor från de lägsta klasserna i vår svenska Folkskola från årskurs 1 - 6 och från Grundskolans alla klasser upp till årskurs 9.

Jag fick en ordinarie folkskollärartjänst i Orsa Finnmark vid en liten skola Älvho utefter Inlandsbanan inte så långt från Härjedals-gränsen. Det var med stor vånda jag åtog mig uppdraget att undervisa 10 elever från åk 1 - 7. Jag hade 2 elever i åk 1, 1 st. i åk 2, 1 i åk 3, 2 st i åk 4, 2 i 6-an och 2 i åk 7. Det såg ju nästan som en omöjlig uppgift för en ung nyutbildad lärare.  Vi hade fått en utbildning i Uppsala Folkskoleseminariet där vi också  fick lära oss grunderna i läsinlärning. Och jag lyckades lära ettorna att läsa samtidigt som jag undervisade de andra eleverna i de andra skolämnena. Men det fordrades planering och att eleverna hjälpte varandra. Av de där 10 eleverna blev det goda samhällsmedborgare. De hade lärt sig att samarbeta. En av dem blev läkare och en annan lärare.

Jag hade stor nytta av mina erfarenheter vid den lilla skolan i Älvho under min kommande lärargärning. Jag kom så småningom att bli rektor i Örebro i Östernärkes skolområde, där huvudskolan var 1 - 9 skola, men hade ytterligare 5 st 1 - 6 skolor inom rektorsområdet. Jag arbetade där fram till 1985 och jag tycker att jag bara hade goda erfarenheter av skolan. Visst hade vi också elever då som hade besvärligt med läsinlärningen och läsförståelse, men med hjälp av speciallärare och läskliniker gick det ändå ganska bra att klara undervisningen. Det är klart att vi kanske inte lyckades till 100  % och det fanns väl några elever de högre klasserna som "spårade" ur men i stort sett var det en bra tid i skolan. Själv ägnade jag mycket av min undervisningstid som rektor till läsundervisning för lässvaga elever. Jag hade då själv gått en kurs i hur man undervisar läs-och skrivsvaga elever. Dessutom vidareutbildade jag mig till ämneslärare i svenska och det hade jag stor nytta av för under tiden jag var rektor hade jag undervisningsskyldighet minst 5 veckotimmar och det har inte dagens rektorer.

Hur har det blivit sådan nedgång i läskunskap, matematik och naturorienterade ämnen? Ja, det finns många orsaker.

1. Det har blivit en viss slapphet i diciplinen vilket påverkar undervisningen.

2. Det har fattats en rad olyckliga politiska beslut i skolfrågor som t.ex. a.)Att skolan kommunaliserades och Skolöverstyrelsen och Länsskolnämnderna avvecklades. Detta gjorde att vi inte fick en jämlik skola.

 b.) Det fria valet av skola. Förut skulle barnen gå i den skola som låg närmast deras bostad. Nu får man välja den skola  man själv vill att sitt barn skall gå i.

 c.)Friskolereformen med de privata skolorna, vilket utarmat den kommunala skolan på elever och ekonomi. 

d.) Att speciallärarna togs  bort och ersattes av specialpedagoger, som hade ett vidare arbetsfält än klinikundervisning.

3. Det är också så att flyktingssituationen  har påverkat Pisa-undersökningen av de 15-åriga elevernas studieresultat för det är inte lätt att få jämbördig undervisning med sådana som inte kan det svenska språket.

Ja, detta är min egen bedömning av  orsakerna till nedgången av studieresultat, vilket vidimeras också av många andra bedömare av Pisa-undersökningen. Jag tror som en del i att rätta till skolväsendet i Sverige är att förstatliga skolan igen. Men vad kan en 94-årig gammal f.d. skolman göra åt detta mer än uttrycka sin åsikt?

  

Angående Hemtjänst i Örebro

Replik från Rune Torgå

Tack för svar på min insändare Rasmus Persson!

Jag är dock inte nöjd med de argument du uppgiver för det fria valet när det gäller hemtjänst för oss äldre och handikappade. Jag fick härom dagen en skrivelse från programdirektören för Socialvälfärd där hon berättar att från början av mars är det fritt val av privata utförare av alla slags tjänster inom hemtjänst som omvårdnad, sjukvård, städning .promenader mm.  Men också att det fortfarande finns en kommunal hemtjänst och att vi "brukare" har rätt att välja vad vi vill ha.

Men det är inte så lätt att välja, för vad vet vi om de privata  vårdgivarna. Möjligen genom reklam om hur bra de är. Kommunens hemtjänst vet vi hur den fungerar och är känd. Visst kan det vara brister ibland i utförandet men i stort sett fungerar det bra. Och händer det något olycksfall eller sjukdom kan man larma och efter några minuter kommer det några från hemtjänsten och hjälper. Hur blir det med larm med de privata  vårdgivarna? Och om det blir larm från flera samtidigt? Sedan får man tänka på att det kan bli rätt förvillande för gamla att ställas inför val av flera vårdgivare. Alla är inte alltid så "klara i skallen" om man får uttrycka det så.  Det här med "fritt val" har vi sett hur det har blivit inom skolans område. Det har blivit ganska misslyckad på många håll särskilt för de mindre skolorna. Så jag tycker våra politiker bör tänka OM.

Jag förmedlar till Facebook min replik på Rasmus Perssons  svar på mitt inlägg på Na om fritt val av hemtjänst som man beräknar att införa i Örebro fr.o.m mars 2014.

Det är höststämning..........

Ja, visst är det höststämning! Det kan vara både vackert och stämningsfullt. Man kan få njuta av alla vackra färger som hösten skapar, men det kan också vara så att man fylls av vemod, för man vet att snart är det vackra slut och den kala gråa novemberhösten tar vid. Nils Ferlin har skrivit en dikt om hösten som målar en ganska dyster bild:
",Ser du dessa vissna löv,
vissna löv i vinden -
så är jag ett visset löv,
visset  löv i vinden -
Döden skall mej fatta 
i sin gamla kratta -
fast jag är ett visset löv,
visset löv i vinden."
Visst går vi mot en dystrare tid, men vi vet också att det kommer så småningom en vår. Jag tror inte heller att vi behöver vara rädda för döden. Aposteln skrev "för mig är döden en vinning". Han trodde på det eviga livet hos Gud, och det är det kanske många av oss som tror på för precis som vi vet att det kommer en vår så kanske det också finns ett liv efter döden. Jag har haft anledning att tänka på det under den sista tiden och därför är jag inte rädd för döden. Den är ju en del av livet och vi får tro och hoppas att det finns "något bakom blommorna och bergen" som Dan Andersson skriver  om i sin dikt.

Men för att det här inte skall bli för dyster blogg vill jag berätta om min höstvandring jag gjorde härom dagen. Det var ett strålande väder och jag tog min väg genom Slottsparken, där vårt vackra Örebro slott låg inramad i flammande färger i gult, rött och grönt samt nyanser däremellan. Jag fortsatte genom vår vackra Stadspark utefter Svartån som glimmade blått och speglade alla de färgglada träden omkring ån. Ja, det var bedårande vackert. Vi kan som örebroare glädja oss åt att vi har en vacker stad och nu tycker jag att alla ska ta en promenad genom Stadsparken och följa vägen utefter ån och se det färgspel som naturen har att bjuda på.

Rune Torgås sommarblogg

Midsommar firade jag i sommarstugan Torgåsmon tillsammans med mina söner NilsErik och Johan och mina sonhustrur Elisabeth och Irene samt Kajsa Torgå, som hade inbjudit några av sina vänner. Det blev samman lagt 12 vuxna och 4 barn som bänkade sig kring bordet med misommarlunchen som Irene och Johan hade dukat upp med sill, Janssons frestelse och andra läckerheter samt naturligtvis jordgubbstårta och kaffe. I år var det Irene och Johan som var värdpar, eftersom de från och med i år står som ägare av Torgåsmon.Vi hade en gemytlig samvaro vid matbordet och sjöng sånger om sommaren den sköna. Sedan blev som vanligt resning av midsommarstång och dans kring den med "Små grodorna" och alla de andra välkända danslekarna. Visst hade vi roligt och det sjöngs,dansades och skrattades så det ekade ut över skogen.

                               

Irene Torgå spelade dragspel till dansen kring midsommarstången på Torgåsmon. På bilden också Kajsa Torgå
och Karin Gardefeldt i hembygdsdräkter.

Några tankar om livet och döden...

För några dagar sedan lyssnade jag på radions "sommarprogram" som berörde mig djupt. Det var den unge mannen Kristian Gidlund som berättade om sin cancersjukdom som helt skulle förändra hans liv. Vid 26 års ålder fick han besked om att han hade cancer i magen och att det var allvarligt fara för hans liv. Han förberedde sig för operation och räknade med att han inte skulle överleva den. Det var ett hårt slag men han överlevde operationen och kom till synes tillbaka till livet. Men efter en tid fick han komplikationer och kunde  inte få ner varken mat eller dryck. Efter undersökning konstaterades det att nu var det obotligt. Han skulle så småningom dö av sin sjukdom. Jag beundrar det sätt han behandlar  att ta det beskedet. Han började skriva bloggar där han i tankar och ord beskriver sina känslor och fantasier hur det skulle bli efter döden. Jag blev rörd till tårar när han berättade om hur han skulle fostra de barn som han aldrig skulle kunna få och hur han skulle leka med dem. Han trodde också på ett liv efter detta men hur det skulle se ut visste han inte och det är det ingen som vet, men han fantiserade kring det. Och det är han ju inte ensam om. När jag gjorde en resa till Israel tillsammans med min fru 1987 hade vi biskopen Ingemar Ström som ciceron. Han berättade då   att han var helt förvissad om att han skulle träffa sin avlidna fru efter döden i sitt kommande eviga liv. Men han betonade att ingen vet hur det blir. Det gäller att ha en Gudstro. Du som läser detta följ i efterhand "Sommar" i P1 söndagen den 30 juni. Det är värt att lyssnas på.

Nu vill jag ge några personliga tankar inför livet och döden. Själv har jag varit nära döden flera gånger. Första gången var när jag var 12 år. Det var en strålande sommardag. Mina kompisar skulle gå till stan, som är Sundsvall, och meta i Selångersån. Jag frågade mamma om jag fick följa med men hon sa absolut ifrån. Då blev jag olydig och smet iväg olovligt. Det var bara ett par  km dit och vi parkerade oss på en pråm som var lastad med props - ett slags avsågade trästockar. Där satt vi på de små stockarna och metade med våra spön. Helt plötsligt fick jag napp och blev så ivrig att jag rörde mig oförsiktigt och propsen började rulla av pråmen och jag följde med ner i vattnet. Det var flera meter djupt där och inte kunde jag simma. Jag minns att jag sjönk och liksom i film kunde jag se min mamma och pappa och jag var viss om att jag skulle drunkna. Men så kom jag upp till ytan igen och famlade efter stockbitarna men så sjönk jag igen men när jag kom upp  fick en av mina kompisar tag i min arm och så ropade alla efter hjälp. Då var det en man utefter kajkanten som kom till min hjälp och drog mig upp. Det var en våt och skamsen Rune som kom hem och väntade mig bannor. Men det blev det inte utan de vart jätteglada att få hem mig levande. Men min pappa sa att nu får jag ordna så du kommer på simskola. Och så blev det Den sommaren lärde jag mig att simma

Andra gången jag var nära döden var när jag som 16-åring efter en svår maginfektion hamnade på Sundsvalls lasarett. Jag hade under flera dagar inte kunnat behålla någon föda eller vätska utan kräks och haft diarré så jag var helt utmattad. Det blev heller ingen förbättring inne på sjukhuset. Till slut låg jag som i dvala. Jag tyckte jag inte fick luft så jag tog mig fram till fönstret. Det  var öppet och fönsterkarmen var låg så jag lade mig ner på den och drog mig fram så jag nästan var på väg att tippa ut. Då fick en av mina med patienter syn på mig och skyndade att ta tag i mina ben och drog mig tillbaka. Det blev stor uppståndelse och både läkare och sjuksköterskor skyndade dit och fick mig till sängs och gav mig en lugnande spruta. Men jag kom ihåg att jag var i sån chock att jag darrade så hela sängen skakade. Nåväl jag kom på benen men det tog över en månad innan jag kunde börja arbeta igen.

Den tredje gången jag var nära döden var när jag jobbade som målare på en gammalt 3-våningshus i Sundsvall. Jag hade fått i uppgift att måla ett trapphus. Man reste en 3-skiftsstege ända upp mot taknocken och eftersom jag var 20 år och yngst i målarlaget var det jag som fick klättra upp på den svajiga stegen. Det var litet kusligt för på trapphusets framsida var det fritt fall åt båda sidor. Nåväl jag kom upp och började måla där jag stod på stegen ett par tre pinnar ner från toppen. Då kände jag helt plötsligt att ena skalmen sjönk ner. Instinktvis slog jag ut den högra armen och fick tag på en krok som jag höll i. Jag ropade på mina kamrater, men de hade sett min belägenhet och hjälptes åt att stötta stegen så att jag helskinnad kunde komma ner igen. Hade jag rasat med stegen hade det varit en oundviklig död. Man hjälptes åt att stadga stegen och såg till att den hade fast mark under båda skalmarna. Sedan fick jag klättra upp stegen igen och fullborda jobbet. Men visst  var det med darriga ben.

Och nu är jag 93 år och kanske mer än nära döden än jag nånsin varit. Jag lever faktiskt på övertid. Men rädd för döden är jag inte. Jag har en fast tro på ett liv efter detta. Gud har varit god mot mig och bevarat mig intill nu och jag är fast förvissad om att han också kommer att ta hand om mig även när mitt liv här på jorden är slut.  

Livet går trots allt vidare .......

Ja , äntligen har det blivit vår och nu känns det som sommaren börjar komma. De senaste dagarna har man kunnat lägga undan vinterplaggen och det har känts skönt efter en lång och kall vinter. Jag är nu över 93 år och aldrig hade jag tänkt att jag skulle få leva så här länge. För några år sedan trodde jag att mitt liv var slut. 2007 fick jag några små sår på tårna på min vänstra fot, som jag fick behandling för på min vårdcentral. Inte hade jag en aning om att det berodde på bristande blodcirkulation och inte fick jag någon upplysning om detta heller. Men så en natt märkte jag att foten liksom domnade och då ringde jag en släkting till min fru som   var docent i kärlkirurgi i Uppsala och talade om mina symtom. Han reagerade omedelbart och sa att jag omedelbart skulle kontakta akuten på Örebro-sjukhuset, och han skulle kontakta sina kollegor där så de omedelbart skulle ta hand om mig. Och så blev det. När jag kom in på akuten blev jag genast omhändertagen och undersökt. Det befanns att en artär i mitt vänstra ben hade blivit igenproppad och blodförsörgningen till foten blev dålig. Man försökte att genom ballongsprängning  utvidga blodkärlet. Men det lyckades inte så domen blev att benet måste amputeras strax under mitt knä. Det var ett hårt slag för mig. Efter operationen blev jag behandlad med penicillin som gjorde att bakteriefloran i tarmarna slogs ut och closteriabakterier tog över och jag blev fruktansvärt sjuk, så jag faktiskt tappade medvetandet. Då trodde jag att livet var slut, särskilt som infektionen tog om tre gånger. Men jag tillfrisknade men fick ligga på ett sjukhem i sju månader innan jag kom hem ett halvt ben kortare. Men man tog väl hand om mig på sjukhuset och jag fick en protes och tack vare min sjukgymnast Rolf Prim kom jag på fötter så pass att jag kunde gå med en rullator och kryckkäppar. Så har åren gått och jag t.o.m. överlevde min fru Mabel. Hon gick bort för 3 ½ år sedan 90 år gammal till stor sorg för mig. Så då blev jag änkling. Men det har ordnat sig för mig. Jag har fått tag på en lägenhet i samma fastighet i Örebro som min son Johan, där jag också fått många vänner bland andra pensionärer som bor där. Så har jag blivit medlem i Betelkyrkan här i Örebro, där jag också fått många vänner. Dit åker jag nästan varje söndag på gudstjänst med min permobil, som Örebro läns landsting har lånat ut till mig. Så livet går trots allt vidare. Och nu får jag uppleva förhoppningsvis även en ny sommar.
Under de 3½ år som gått sedan min fru gick bort har jag fått fyra barnbarnsbarn så jag är både gammelfarfar och gammelmorfar och till slutet på sommaren blir jag nog gammelmorfar en gång till. Min fru Mabel som älskade barn fick aldrig uppleva den glädjen med att få barnbarnsbarn.
Men jag kan få möta både mina barn,barnbarn och alla småttingar i sommar. Vi brukar alltid samlas åtminstone en gång på sommaren vid sommarstugan Torgåsmon, som jag började bygga 1976 och där det nu har blivit flera hus så vi alla får gott husrum där. Då har vi trevligt tillsammans njuter av livet, äter god mat,badar i våran sjö, fiskar, leker och gläder oss åt livet. I år är det Johan och Irene som är värdpar i stugan, som de nu har helt övertagit och som det ser ut kommer det bli en hel del förändringar på Torgåsmon i sommar och det väntar vi med spänning på. Så trots allt går livet vidare

I dag skulle min fru Mabel fyllt 94 år

I dag skulle min fru Mabel fyllt 94 år. I min mobiltelefon fick jag plötsligt nu på morgonen ett "pling" Mabel 94 år. Visst visste jag det. Kanske jag var den enda som så här spontant kommer ihåg det. Visst vet både mina söner och barnbarn också det men jag ligger närmast till att komma ihåg den här dagen. Det är nu snart 3½ år sedan hon gick bort, men fortfarande är saknaden stor. Det är den vardagliga samvaron man saknar och de spontana samtalen som man hade om det som hände i familj och samhälle. Ofta tänker jag fortfarande ibland - "det här skall jag tala om för Mabel". Men hon finns inte längre vid min sida. Visst  finns hon ständigt i mina tankar och tankarna går  ofta till ungdomens dagar: Vi träffades ju i Sjöviks Folkhögskola. Jag var 23  år och just denna dag den 6 april fyllde Mabel 24 år. Jag kommer ihåg att just den här dagen tog vi en promenad i Sjöviks vackra omgivning. Våren hade kommit rätt tidigt, solen glittrade i sjön Bäsingen och vi var kära i varandra. Vi smidde framtidsplaner och efter de 67 år vi fick tillsammans blev det i stort som vi tänkt. Vi bildade familj och fick två fina pojkar NilsErik och Johan. Och de i sin tur har fått sex barn. I tur och ordning Petter, Kajsa,Sofia, My, Kalle och Elin. Vad Mabel inte fått uppleva är att familjen har utökats med fyra barnbarnsbarn. Petter med sin fru Jeanette har fått Robin och Nellie och Sofia med sin man Jaime som bor i Spanien har 3-åriga Alma, som antagligen för en syster till sommaren om allt går väl. Så har vi den sist tillkomne Rasmus som My och Rikard har tillsammans. Mabel var ju mycket förtjust i barn så  hon skulle nog ha tyckt det varit roligt att få vara både gammelfarmor och gammelmormor. Hon har ju intresserat sig för barn i hela sitt liv. Redan som 6-åring fick hon vara barnflicka i en  familj i Ödeshög och som vuxen utbildade hon sig till barnsköterska och förskollärare och blev under  de sista åren av sitt arbetsliv lågstadielärare i grundskolan. Vi saknar henne alla i familjen.