Mina första år som folkskollärare i Orsa Finnmark. Av Rune Torgå

Året var 1949. Jag och mina kamrater vid Folkskoleseminariet i Uppsala hade kämpat färdigt våra fyra år och var nu färdiga folkskollärare. Det var med glädje vi stod på seminariets trappa och sjöng ”O, hur härligt majsol ler…..”. Studietiden var slut och nu skulle vi ut och göra vår insats i det svenska skolväsendet.

Redan i början av maj hade jag sett en annons i Folkskollärarnas Tidning om en folkskollärartjänst vid en B3-skola i Älvho, Orsa finnmark, i Los kommun. Det var en ordinarie tjänst och det var bara vid B2 - och B3 -form som nyutexaminerade kunde få ordinarie tjänster. I B3-form hade man alla klasser från lågstadiet till åk 7 i samma klassrum. Men med tanke på att jag var familjeförsörjare, tänkte jag att det var bäst att få en fast tjänst på en gång. Dels fick man högre lön och dessutom skulle jag få lön från 1 juli. Det stod i annonsen att det var en vacker trakt intill Oreälven och goda tillfällen till jakt och fiske och att det fanns en fin tjänstebostad till billig hyra. Jag sökte också två andra tjänster vid liknande skolor i Jämtland. Allt detta gjorde jag innan jag hade tagit min examen. Ungefär en vecka innan min examensdag fick jag ett telegram från distriktsöverläraren Oscar Bergqvist, där han bad att jag skulle ringa upp honom. I telefonen talade han om att av sex sökande till lärartjänsten låg jag bäst till att få den. Så fort jag hade fått betyget skulle jag skicka upp en betygskopia, och han trodde att jag med säkerhet skulle få tjänstenDen 7 juni kom ett telegram till oss : "Antagen till Älvho, Grattis Ring = Ring Bergqvist." Jag ringde förstås och fick veta att vi när som helst kunde flytta in i bostaden. Jag fick veta att det inte fanns elektriskt ljus där, men att det skulle kanske komma redan till hösten. Nu blev det bråttom. Jag hyrde en godsvagn hos SJ och fraktade våra magasinerade möbler och andra grejor med en lastbil till järnvägsstationen. Så kom vårt bohag iväg med destinationen Älvho, som var en järnvägsstation utefter Inlandsbanan. Så nu började det stora äventyret. Uppsalatiden var över och nu började livets allvar.

Tiden i Älvho

Det var en vacker julidag, då den unga folkskollärarfamiljen satte sig på tåget i Uppsala för resan mot det nya hemmet. Vi hade aldrig varit i Dalarna förut så det var mycket spännande att åka genom det vackra landskapet. I Mora fick vi ett tuffande ånglok och så bar det iväg utefter Inlandsbanan genom en leende Siljansbygd. Vi åkte genom den ena kända dalasocknen efter den andra. Vi tänkte i andanom på den idylliska, lilla, röda skolan vid Oreälvens strand. Vackert skulle det vara enligt annonsen, och dessutom skulle det finnas goda möjligheter till fiske och friluftsliv. Så kom vi till Orsa och " bergen de blå", men när tåget tuffade vidare norrut tog det leende, vackra landskapet slut, och den vilda, trolska finnmarksskogen tog vid. Det var inte utan att vi kände oss mer och mer betryckta ju glesare det blev mellan stationerna, och skogarna och myrarna däremellan blev allt större. Så äntligen kom vi fram till Älvho station. Där var fullt av folk på stationsbacken. På andra sidan vägen på en backe ovanför stationen stod någon och spelade dragspel. Helt symboliskt var det Calle Jularbos "Livet i finnskogarna". Det var nämligen ganska livligt på stationsbacken. Vi fick kryssa oss emellan fulla karlar, och vi tyckte det såg bedrövligt ut. Vi fick reda på att godsvagnen med vårt bohag redan stod på ett sidospår vid stationen. Vi fick tag på byns taxichaufför och han lovade att med släpvagn skjutsa grejorna till lärarbostaden. Ense om att detta var världen ände letade vi oss fram till den gamla skolan, som mycket riktigt var rödmålad och till den nya tjänstebostaden. Tomten var oplanerad men man hade kört ut sand på den, så det såg ut som på en badstrand. Alldeles intill tomten låg bygatan och mittemot bostaden låg Konsumaffären. För övrigt såg man inga hus eftersom skogen växte tätt mellan husen , som låg liksom uthuggna i skogen som fyrkanter. På andra sidan av vårt hus framför altanen var också tät skog och dessutom en skogshuggarbarack. Så miljön såg ju inte så trevlig ut. Mörkt och dystert! Och ännu mörkare och dystrare när kvällen kom. Byn hade ju inte elektriskt ljus. Men vi satte genast igång med att planera hur vi skulle möblera och Mabel, min fru, gjorde som hon alltid gjort, när vi kommit till nya bostäder. Hon satte upp gardiner. Vi letade fram våra lånade fotogenlampor och innan natten bröt in hade vi i alla fall vår son NilsEriks rum och sängkammaren klara, så att vi trötta av dagens upplevelser kunde somna in för att med förnyade krafter möta en ny dag. Vi anlände till Älvho en tisdag och nästa dag fick vi se att de fulla karlarna var ingen tillfällighet. Man hade hållit på med flottning nere vid Oreälven och timret hade brötat sig till flera meter höga brötar, som säkert var mer än hundra meter långt och lågvatten var det i älven, så man kom ingen vart med flottningen, och då fördrev man tiden med att supa. Så när Mabel skulle gå ut och promenera med NilsErik höll nästan en av karlarna på att trilla över barnvagnen , när han skulle titta på pojken. Det låg t o m fulla gubbar i diket utefter vägen, så man hade festat om ordentligt. Både Mabel och jag tyckte det var obehagligt och vi undrade hur vårt liv skulle bli här uppe i obygden.

Nere vid Oreälven hade man en lien dansbana och på lördagskvällen samma vecka vi anlänt hade man fest med dans på den gamla dansbanan. Det blev nog mycket fylla den kvällen för min fru och jag vaknade med att det var ett förskräckligt oväsen utanför vårt sovrumsfönster, som vätte mot byvägen. Det var ett riktigt hälsingst knivslagsmål och ett förfärligt liv. Vi blev ängsliga och livrädda för att de skulle komma in till oss. "Hur länge måste vi stanna här", sa Mabel. "I två år", svarade jag. Morgonen därpå fick vi veta att en man hade blivit knivskuren i armen. Nåväl, så som det var den här första veckan blev det inte sedan även om man från småbyarna uppe i skogarna ibland kom ner till stationen och konsumaffären och rumlade om. Det var till en början inte så lätt att bli bekant med folket däruppe. Man höll sig på sin kant och i början fick man känna på hur det var att vara utböling. Jag minns första gången jag skulle in i affären och handla. Det var alldeles fullt av folk därinne, och jag hörde hur man pratade och skrattade, men när jag steg in genom dörren blev det tvärtyst och man öppnade väg för mig fram till disken och lät mig handla först. När jag gick ut blev det fullt surr därinne igen. Det kändes pinsamt. Så småningom lärde vi oss känna byborna, och de var inte alls så farliga som vi trodde i början. Vi gjorde några tappra försök att bjuda hem några, men något större umgänge med folk gick inte att få. Man träffades ute på byn, affären och på stationen. När eftermiddagståget kom in på stationen var det mycket folk där. Det var liksom dagens stora händelse.

Efter någon vecka kom distriktsöverläraren Oscar Bergqvist puttrande i sin DKW med sin familj. De hade två barn i skolåldern, en pojke och en flicka. Grabben hade en tam kråka med sig i bilen, och det ville sig inte bättre än att den flög iväg och satte sig i en gran, och det dröjde en god stund innan den kom ner igen. Kråkan hette "Kraka", så han sprang och ropade på den och var ängslig för att han inte skulle få tag på den. Den kom till rätta i alla fall och kunde stängas in i bilen igen. Vi bjöd dem på kaffe, och de kunde inte förstå att vi på denna korta tid hade gjort det så trevligt för oss i lärarvillan. Det var ebb i kassan för oss, så jag frågade om det fanns någon möjlighet att få ett litet förskott på lönen. Han lovade att ordna det. Så var vi och tittade på skolan, som var riktigt trevlig. Jag påpekade att den såg rätt ruffig ut på utsidan. Det skulle behövas litet rödfärg och vit målarfärg på knutar och fönster minns jag att jag sa. "Det går inte att få tag på målare här", menade han. "Jo, det står en bredvid dej, " sa jag För innan jag blev lärare hade jag lärt mig målaryrket. Och så blev det att den nye läraren till bybornas stora förvåning började skolarbetet med att måla skolan utvändigt. Förutom att skolan blev snygg fick jag ju också en extraförtjänst, vilket kunde behövas efter flyttningens alla extrautgifter. Jag fick också i uppdrag av överläraren att ordna med en simkurs för skolbarnen i Älvho. Vi höll till i en lugn utbuktning av Oreälven, och på så sätt blev jag också bekant med skolbarnen innan det var dags att börja skolan. Sommaren gick och vi försökte anpassa oss till livet i finnskogarna. För mig gick det väl an men Mabel hade det besvärligare. Någon gång i månaden åkte hon ner till Orsa för att gå i affärer, se vanligt folk och besöka ett konditori. Hade hon inte gjort sådana resor hade hon säkert fått "lappsjuka".

Så kom hösten och det blev skolstart. Jag hade tio elever i klassen. Det låter inte mycket men om jag talar om att dessa tio omfattade årskurserna 2, 3, 4, 5 6, och 7 med en eller två elever i varje klass förstår nog alla, vilket arbete det var att planera undervisningen. Men det var tio underbara ungar, som visste rätt mycket om hur undervisningen skulle läggas upp i en B3-skola, och det var ibland så att den nyblivne magistern fick undervisning av sina elever. Och visst fordrade undervisningen organisation. Man undervisar inte sex klasser utan förberedelser. Och under höstterminen blev det många arbetsamma kvällar och nätter i lärartjället med planering, skriva arbetsuppgifter och rita arbetsblad. För några andra hjälpmedel annat än svarta tavlan, kritor, några planscher och kartor fanns inte vid skolan. Många gånger kände jag mig otillräcklig. Jag minns att jag en kväll sa till Mabel att jag kände mig oduglig som lärare. "Du pratar", sa hon "Det förstår du väl, att man inte är färdig på en gång. Det ordnar sig ska du se." Hon har alltid varit mitt stöd. Och så småningom flöt man in i rutinerna, och arbetet blev lättare och roligare. De äldre eleverna hjälpte de yngre, och vi blev som en enda stor familj.

För Mabel var det svårare. Hon hade bara hem, hushåll och NilsErik att ägna sig åt och hon fick inte lika många kontakter som jag. Efter en tid blev hon bekant med någon av byns tanter, som höll på med vävning. Det var flera kvinnor i byn, som vävde åt hemslöjden i Mora. Mabel har ju alltid varit intresserad av handarbete och nu fick hon ett nytt intresse. Hon fick låna en vävstol av en bykvinna, som städade i skolan och hade hand om skolmåltiderna. Hon hjälpte Mabel med att sätta upp en gardinväv och gav henne litet instruktioner. Det gick väl litet trögt i början men gardiner blev det, som vi använde under många år. Själv fiskade jag litet i Oreälven och fick följa med en och annan av bykarlarna på fisketurer. I Uppsala hade jag börjat måla tavlor inspirerad av vår teckningslärare Bernhard Berg och jag målade också några tavlor med landskapsmotiv från Älvho och Oreälven. Mabel fick så småningom textilslöjd för flickorna i skolan ett par timmar i veckan. Det var väl inte så bra betalt, men hon tyckte det var intressant och omväxlande att komma ifrån hemmafrujobbet ibland.

Julen 1949 firade vi i Älvho. Mabels mamma och pappa kom upp till oss och vi hade ett traditionellt julfirande och julesnö kunde vi inte klaga på. Redan före jul hade vi en meters snötäcke. Och i februari hade snötäcket växt till uppåt två meter. Jag fick faktiskt skotta upp hål för fönstren så att vi skulle få in dagsljus. Någon elektricitet fick vi inte som vi blev lovade. Så det var mörkt och dystert. Ljuspunkten var skolan, för den trivdes jag verkligen med och skolbarnen såg ut att trivas också med sin magister Den långa vintern med mycket snö och kyla gick och framåt vårkanten kunde vi ta en eller flera dagar och utnyttja det fina skidföret. Vi skidade upp till de omgivande bergen och hade matsäck med. Särskilt ett berg som hette Högknölen utnyttjade vi för där var ett kalhygge med härliga utförslöpor.

Ja, så gick tiden och det blev sommar och sol. Då fick jag ett nytt jobb. Skolstyrelsens ordförande som var byggmästare skulle bygga ett s.k. barnrikehus i Älvho och eftersom han visste att jag var målare ville han att jag skulle åtaga mig det jobbet. Så blev det och min pappa som var en gammal målarmästare kom upp och hjälpte mig. Så blev det än en gång så att far och son fick arbeta tillsammans. Det jobbet gjorde att min ekonomi blev bättre för lärarlönen var bara 630 kr i månaden. Jag blev pikad av ett par skogsarbetare för att jag hade så bra lön. Men när jag talade om hur mycket jag tjänade sa de – det skulle jag aldrig jobba för. Sommaren gick men mycket mygg och knott och eftersom Älvho låg på 500 m ö.h. blev det heller ingen sommarvärme. Men så blev det höst igen och jag började mitt andra år som magister vid Älvho skola. Vi sa åt varandra att mer än ett år till skulle vi inte vara på denna gudsförgätna plats.

På hösten 1950 ringde överläraren Oscar Bergqvist och berättade att ärkebiskopen Yngve Brillioth skulle komma på visitation till kyrkorna i Los och då ville han besöka några skolor. Oscar ville att han skulle komma till min skola och lyssna på ett par lektioner och även komma in i bostaden och se hur en folkskollärare bodde så här uppe i finnskogen. Så den 13 oktober 1950 knackade det på skolsalsdörren och in steg ärkebiskopen med fyra präster och överläraren i följe.Vi var ju förberedda men nog klappade hjärtat litet fortare när jag såg denna radda av prelater. Men efter hälsningsproceduren och de fått sätta sig hade jag samlat mig och jag höll mina lektioner, i vilka jag försökte få eleverna så aktiva som möjligt. De hade tydligen inte alls imponerats av alla svartrockar för de var mycket frimodiga. Jag minns att de berättade om intresseområden som de själva hade jobbat med. Mitt arbetssätt med så många årskurser gick ut på att eleverna fick uppgifter att arbeta med och hur de skulle bearbeta fakta. Det blev en fin stämning i klassrummet och ärkebiskopen såg mer och mer belåten ut. Till slut sa han att han ville prata med barnen. Jag minns att han frågade, vilken kyrklig dag det hade varit söndagen före.. Som tur var hade vi talat om det i klassen och en av flickorna kunde svara att det var tacksägelsedagen och att det var en av de fyra böndagarna. En följdfråga blev då, vilka de andra böndagarna var. Så talade ärkebiskopen med barnen om tacksamhet och vad de hade att vara tacksamma för. Det blev ett mycket trevligt samtal, och när alla gick ut ur skolsalen viskade Oscar Bergqvist, att jag skött mig väldigt bra. Efteråt gick vi in i bostaden och ärkebiskopen fick se hur vi hade det och skrev då också i vår gästbok.

När vårterminen var slut efter detta läsår var också vår tid i Älvho över. Redan tidigt under vårterminen 1951 begärde jag förflyttning till en större ort vid Tandsjöborgs skola, där det var en vakant folkskollärartjänst och där jag skulle få kollegor. Skolstyrelsen beslutade att jag skulle få den tjänsten, vilket också skolinspektören Einar Engwall godkände.

Därmed kunde vi ta farväl av Älvho, men tiden i den skolan och de trevliga skolbarnen glömmer vi inte.

Min Klassresa

Version:1.0 StartHTML:0000000168 EndHTML:0000014340 StartFragment:0000000487 EndFragment:0000014323

Min klassresa av Rune Torgå

Året var 1942. Det var midsommar och jag befann mig i den lappländska vildmarken. Det var krig ute i världen och själv låg jag på beredskap mitt emellan Kiruna och Abisko. Det var en bataljon som byggde befästningar vid malmbanan. De flesta bodde i stora militärtält. Själv var jag sjukvårdare men hade blivit befordrad till läkarbiträde och bodde i en barack tillsammans med några sjuka soldater och sjukvårdare. Den här midsommaraftonen var jag ensam i baracken. Det var vackert väder och mina kompisar hade gett sig ut för att från ett närbeläget fjäll titta på midnattssolen. Själv hade jag beredskapsvakt. Förutom läkarbiträde var jag också bataljonens bibliotekarie. Vi fick nämligen boklådor med diverse litteratur, som soldaterna kunde låna. Vi hade fått en ny låda och jag tyckte att nu när jag hade tid kunde jag titta igenom lådans innehåll. Jag hittade en bok som handlade om den svenska folkhögskolan. Jag hade nämligen vid ett tillfälle varit med på en bussresa till en folkhögskola och blivit fascinerad av livet där. Det var visserligen en veckohelg men vi fick vara med på ett samkväm med uppträdanden sång och musik av både elever och lärare. Så jag lade mig på min slaf och fördjupade mig i boken, som på ett mycket intressant sätt redogjorde för livet på en folkhögskola.

När jag låg där började tankarna gå tillbaka på mitt liv före militärtjänsten. Jag var född och uppväxt i Sundsvall och gått i Skönsbergs folkskola, där jag också hade fått ett betyg från en frivillig sjunde klass. Skönsberg var ett typiskt arbetarsamhälle med sågverk och pappersmassefabriker. Efter skolan fick jag börja som målarlärling och hade blivit färdig med min yrkesutbildning något år innan jag ryckte in i ”lumpen”. Men min högsta önskan hade varit att få gå i läroverket och jag var avundsjuk på alla som var elever vid Sundsvalls Läroverk. Jag hade som man brukar säga ”kunskapstörst”. På biblioteket i Sundsvall kunde jag i viss mån tillfredsställa min läslust, men jag ville något mer. När jag låg där på min säng kom tanken – tänk om jag skulle kunna bli elev vid en folkhögskola! På något sätt hade jag också kommit över en broschyr från Sjöviks folkhögskola i Dalarna. Där under midsommarnatten började jag planera. Jag hade litet sparat på en postsparbanksbok och kanske med hjälp av stipendiemedel skulle jag kunna klara av en folkhögskolekurs. Jag skrev en ansökan till Sjövik den oförglömliga midsommarnatten.

Efter en tid fick jag ett brev från rektor Olof Hammar, där han redogjorde vad det innebar att bli folkhögskoleelev och de ekonomiska förutsättningarna och möjligheterna till stipendier och hälsade mig välkommen till Sjövik den 1 oktober 1942. I början av september ”muckade” vi och jag fick några dagar att jobba för att förstärka min kassa och planera och packa för min resa. Min pappa som också var målare tyckte nog att det var en vansinnig idé av mig nu när jag var färdig målare och kunde tjäna pengar. Folkhögskolan fick under en tid öknamnet ”folkhögfärdsskolan”. Bland arbetare och bönder ansågs det litet förmätet att man skulle skaffa sig bildning. – Dumheter, sa min pappa. Men nu var jag orubbligt beslutsam och en dag i slutet av september satt jag på tåget till Krylbo. Och på perrongen på Sundsvalls Centralstation stod pappa och vinkade av mig. Han ville i alla fall önska mig ”lycka till” I Krylbo träffade jag på några elever som också skulle till Sjövik, så vi kunde ta en gemensam taxi till skolan.

Det var en vacker dag och Sjövik såg verkligen inbjudande ut med sitt vackra läge vid sjön Bäsingens strand. På skoltrappan stod husmor, den snälla och goda Olga Hultman, och tog emot oss och såg till att vi fick mat och blev inkvarterade på våra rum. Jag hamnade på pojkhemmet Redeviva , där jag som rumskamrat fick hälsingepojken Sven Nilsson. Så fort som möjligt gick man ut för bekanta sig med omgivningen och övriga elever som hade anlänt till skolan. Och det var flickor överallt. Jag som legat ute i vildmarken tyckte nästan jag kommit till himlen på grund av alla vackra flickor man såg. Det befanns att av alla skolans 105 elever var det bara litet över 30 pojkar. Men det var ju inte för flickornas skull man kommit till skolan. Nu skulle här pluggas. Det var som om en ny värld hade öppnats för mig. Redan vid uppropet talade rektor Olof Hammar vilka möjligheter folkhögskolan skulle ge oss. Och när lektionerna kom igång formligen insöp jag kunskaper. Vare sig det var historia, geografi, naturlära eller vilket annat ämne som helst. Allt var lika intressant.

Folkhögskoletiden var en härlig tid med en underbar kamratgemenskap.Ofta på lördagarna var det samkväm, då en lärare tillsammans med några elever stod för programmet. Det var sång och musik, poesi och teater och alltid var det någon som höll en intressant föreläsning. Och så var det folklekar framåt kvällningen. Det var också på samkvämen vi fick upp ögonen för Dan Anderssons och Nils Ferlins poesi och visor. Under året på Sjövik kom jag också till insikt om att jag skulle studera vidare. En av våra lärare sa – jag tycker Rune ska bli lärare. Och när det fram på vårkanten började bli dags för skolavslutning kom jag in till rektorsexpeditionen för ett ärende. Då sa rektorn – sitt Rune, jag skulle vilja prata litet med er. Nå, kommer Rune tillbaka till skolan nästa år. – Jag vet inte, sa jag, - det beror på hur mycket pengar jag kan skrapa ihop i sommar. – Tror Rune att han kan få ihop 300 kr i sommar? – Ja, det kan jag nog. – Då säger vi att Rune kommer tillbaka nästa år. Lämna mig de trehundra vid terminsstarten så får de räcka för inackordering och undervisning för hela läsåret men då tar skolan alla stipendier. Naturligtvis tackade jag och tog emot erbjudandet.

Så blev det en sommar med målarjobb. Men på hösten 1943 var jag tillbaka på Sjövik. Och då hade tanken på att bli lärare slagit rot. Jag fick också förtroendet att bli ordförande för elevkåren. Nu gick studierna helt ut på att jag skulle klara att tentera in vid Folkskoleseminariet i Uppsala. Jag försökte tentera in omedelbart efter mina folkhögskolestudier. Det var en riktig ”pers”. Under en hel vecka pågick tentamen med både skriftliga och muntliga prov i alla ämnen. Jag blev godkänd för inträde men var inte med på listan över antagna elever. Men nu visste jag hur det gick till. Jag fick också veta att en del lärare vid seminariet brukade anordna en preparandkurs för sådana som ämnade tentera. Jag anmälde mig till en sådan kurs som skulle börja på vårterminen 1945. Så då fick jag ta till målarpenseln några månader för att få ihop pengar till kursen. Så kom jag till Uppsala och det följde en tid av intensivt pluggande eller ”korvstoppning”, som många kallade det. Och efter tentamen var jag med på listan över intagna elever.

Men det var inte bara att börja vid seminariet. Jag måste ju också ha de ekonomiska förutsättningarna. Själv hade jag ju inte några pengar till studier och inte heller kunde jag räkna med min pappa. Så det var bara att ta till ”tiggarstaven” och försöka få några borgesmän. Jag lyckades få en av mina lärare i folkskolan och en granne som var bussägare att skriva på och med bankens godkännande fick jag så 10.000 kr, som skulle räcka under mina fyra år vid ”semis”. Men då räknade jag med att få ett tillskott med ekonomin på målarjobb under ferierna.

I augusti 1945 inleddes en ny period i min klassresa. Jag hade blivit sem.stud. som alla seminarister titulerades. Titlarna var mycket viktiga i Uppsala på den tiden. Av uppsalabor i gemen titulerades man som ”kanditaten”. Under fyra år skulle Folkskoleseminariet vara mitt lärosäte. När vi hade klarat inträdesproven höll rektor Ragnar Ljunggren ett välkomsttal till oss, då han sa att det är svårare att komma in vid seminariet än att komma ut därifrån. Då tänkte jag att de här fyra åren skall jag nog klara av i alla fall. Och så blev det också. Visst var det kämpigt ibland. Redan på folkhögskoletiden hade jag skaffat mig en flickvän eller fästmö, som det hette på den tiden. Efter ett år på seminariet gifte vi oss den 17 augusti 1946, och det var så pass ovanligt att det kom att behandlas vid ett kollegium, där man undrade hur jag skulle klara av mina studier när jag ingått äktenskap. Jag var den första seminaristen som var gift. Men visst gick det och den 2 oktober 1948 blev jag också pappa, då vi fick en son. Så fick jag varva studier med blöjbyten och barnskrik. Men den 3 juni 1949 blev jag färdig folkskollärare.

Redan innan min examen hade jag sökt en folkskollärartjänst i Los kommun i Orsa Finnmark. Det var en ordinarie tjänst vid en liten byskola med 10 elever i 6 klasser. Där blev jag en betydelsefull person. Det var inte så lätt att bli bekant med folket däruppe. Man höll sig på sin kant och i början fick man känna på att man var en ”utböling”. Mitt emot lärarbostaden var byns handelsbod. När jag första gången kom in i affären var det fullt av bybor där. Jag hörde utanför dörren att man pratade och skrattade, men så fort jag steg in genom dörren blev det tvärtyst och man öppnade väg för mig fram till disken och lät mig handla först. När jag kom ut genom dörren blev det fullt surr därinne igen. Då fick jag känna att jag tillhörde en annan klass än dom. Så småningom lärde vi oss känna byborna och både de och vi såg att vi kunde mötas och prata med varandra. Men något större umgänge fick vi inte. Men skolbarnen var underbara. Med dem fick jag verkligt god kontakt. Men livet i den lilla byn blev ganska trist och efter ett par år fick jag förflyttning till en större skola, där jag också fick ett par kollegor. Det var ett trevligt samhälle och där fick vi också litet umgänge.

Så småningom flyttade vi till Askers kommun i Örebrotrakten, där jag 1960 fick en rektorstjänst. Jag tog tjänstledigt ett år och vidareutbildade mig till högstadielärare. 1970 inkorporerades Askers kommun med Örebro och jag fick ett stort rektorsområde att vara chef för. Min klassresa var fullbordad. Men jag har ändå alltid känt mig som en arbetarpojke. Jag har aldrig varit frestad att gå in i något ordenssällskap eller liknande sammanslutningar men har haft god kontakt med folket i den bygd jag har verkat i och varit medlem i arbetarkommunen på orten. Nu är jag 85 år och nöjd med den klassresa jag gjort.