Min Klassresa

Version:1.0 StartHTML:0000000168 EndHTML:0000014340 StartFragment:0000000487 EndFragment:0000014323

Min klassresa av Rune Torgå

Året var 1942. Det var midsommar och jag befann mig i den lappländska vildmarken. Det var krig ute i världen och själv låg jag på beredskap mitt emellan Kiruna och Abisko. Det var en bataljon som byggde befästningar vid malmbanan. De flesta bodde i stora militärtält. Själv var jag sjukvårdare men hade blivit befordrad till läkarbiträde och bodde i en barack tillsammans med några sjuka soldater och sjukvårdare. Den här midsommaraftonen var jag ensam i baracken. Det var vackert väder och mina kompisar hade gett sig ut för att från ett närbeläget fjäll titta på midnattssolen. Själv hade jag beredskapsvakt. Förutom läkarbiträde var jag också bataljonens bibliotekarie. Vi fick nämligen boklådor med diverse litteratur, som soldaterna kunde låna. Vi hade fått en ny låda och jag tyckte att nu när jag hade tid kunde jag titta igenom lådans innehåll. Jag hittade en bok som handlade om den svenska folkhögskolan. Jag hade nämligen vid ett tillfälle varit med på en bussresa till en folkhögskola och blivit fascinerad av livet där. Det var visserligen en veckohelg men vi fick vara med på ett samkväm med uppträdanden sång och musik av både elever och lärare. Så jag lade mig på min slaf och fördjupade mig i boken, som på ett mycket intressant sätt redogjorde för livet på en folkhögskola.

När jag låg där började tankarna gå tillbaka på mitt liv före militärtjänsten. Jag var född och uppväxt i Sundsvall och gått i Skönsbergs folkskola, där jag också hade fått ett betyg från en frivillig sjunde klass. Skönsberg var ett typiskt arbetarsamhälle med sågverk och pappersmassefabriker. Efter skolan fick jag börja som målarlärling och hade blivit färdig med min yrkesutbildning något år innan jag ryckte in i ”lumpen”. Men min högsta önskan hade varit att få gå i läroverket och jag var avundsjuk på alla som var elever vid Sundsvalls Läroverk. Jag hade som man brukar säga ”kunskapstörst”. På biblioteket i Sundsvall kunde jag i viss mån tillfredsställa min läslust, men jag ville något mer. När jag låg där på min säng kom tanken – tänk om jag skulle kunna bli elev vid en folkhögskola! På något sätt hade jag också kommit över en broschyr från Sjöviks folkhögskola i Dalarna. Där under midsommarnatten började jag planera. Jag hade litet sparat på en postsparbanksbok och kanske med hjälp av stipendiemedel skulle jag kunna klara av en folkhögskolekurs. Jag skrev en ansökan till Sjövik den oförglömliga midsommarnatten.

Efter en tid fick jag ett brev från rektor Olof Hammar, där han redogjorde vad det innebar att bli folkhögskoleelev och de ekonomiska förutsättningarna och möjligheterna till stipendier och hälsade mig välkommen till Sjövik den 1 oktober 1942. I början av september ”muckade” vi och jag fick några dagar att jobba för att förstärka min kassa och planera och packa för min resa. Min pappa som också var målare tyckte nog att det var en vansinnig idé av mig nu när jag var färdig målare och kunde tjäna pengar. Folkhögskolan fick under en tid öknamnet ”folkhögfärdsskolan”. Bland arbetare och bönder ansågs det litet förmätet att man skulle skaffa sig bildning. – Dumheter, sa min pappa. Men nu var jag orubbligt beslutsam och en dag i slutet av september satt jag på tåget till Krylbo. Och på perrongen på Sundsvalls Centralstation stod pappa och vinkade av mig. Han ville i alla fall önska mig ”lycka till” I Krylbo träffade jag på några elever som också skulle till Sjövik, så vi kunde ta en gemensam taxi till skolan.

Det var en vacker dag och Sjövik såg verkligen inbjudande ut med sitt vackra läge vid sjön Bäsingens strand. På skoltrappan stod husmor, den snälla och goda Olga Hultman, och tog emot oss och såg till att vi fick mat och blev inkvarterade på våra rum. Jag hamnade på pojkhemmet Redeviva , där jag som rumskamrat fick hälsingepojken Sven Nilsson. Så fort som möjligt gick man ut för bekanta sig med omgivningen och övriga elever som hade anlänt till skolan. Och det var flickor överallt. Jag som legat ute i vildmarken tyckte nästan jag kommit till himlen på grund av alla vackra flickor man såg. Det befanns att av alla skolans 105 elever var det bara litet över 30 pojkar. Men det var ju inte för flickornas skull man kommit till skolan. Nu skulle här pluggas. Det var som om en ny värld hade öppnats för mig. Redan vid uppropet talade rektor Olof Hammar vilka möjligheter folkhögskolan skulle ge oss. Och när lektionerna kom igång formligen insöp jag kunskaper. Vare sig det var historia, geografi, naturlära eller vilket annat ämne som helst. Allt var lika intressant.

Folkhögskoletiden var en härlig tid med en underbar kamratgemenskap.Ofta på lördagarna var det samkväm, då en lärare tillsammans med några elever stod för programmet. Det var sång och musik, poesi och teater och alltid var det någon som höll en intressant föreläsning. Och så var det folklekar framåt kvällningen. Det var också på samkvämen vi fick upp ögonen för Dan Anderssons och Nils Ferlins poesi och visor. Under året på Sjövik kom jag också till insikt om att jag skulle studera vidare. En av våra lärare sa – jag tycker Rune ska bli lärare. Och när det fram på vårkanten började bli dags för skolavslutning kom jag in till rektorsexpeditionen för ett ärende. Då sa rektorn – sitt Rune, jag skulle vilja prata litet med er. Nå, kommer Rune tillbaka till skolan nästa år. – Jag vet inte, sa jag, - det beror på hur mycket pengar jag kan skrapa ihop i sommar. – Tror Rune att han kan få ihop 300 kr i sommar? – Ja, det kan jag nog. – Då säger vi att Rune kommer tillbaka nästa år. Lämna mig de trehundra vid terminsstarten så får de räcka för inackordering och undervisning för hela läsåret men då tar skolan alla stipendier. Naturligtvis tackade jag och tog emot erbjudandet.

Så blev det en sommar med målarjobb. Men på hösten 1943 var jag tillbaka på Sjövik. Och då hade tanken på att bli lärare slagit rot. Jag fick också förtroendet att bli ordförande för elevkåren. Nu gick studierna helt ut på att jag skulle klara att tentera in vid Folkskoleseminariet i Uppsala. Jag försökte tentera in omedelbart efter mina folkhögskolestudier. Det var en riktig ”pers”. Under en hel vecka pågick tentamen med både skriftliga och muntliga prov i alla ämnen. Jag blev godkänd för inträde men var inte med på listan över antagna elever. Men nu visste jag hur det gick till. Jag fick också veta att en del lärare vid seminariet brukade anordna en preparandkurs för sådana som ämnade tentera. Jag anmälde mig till en sådan kurs som skulle börja på vårterminen 1945. Så då fick jag ta till målarpenseln några månader för att få ihop pengar till kursen. Så kom jag till Uppsala och det följde en tid av intensivt pluggande eller ”korvstoppning”, som många kallade det. Och efter tentamen var jag med på listan över intagna elever.

Men det var inte bara att börja vid seminariet. Jag måste ju också ha de ekonomiska förutsättningarna. Själv hade jag ju inte några pengar till studier och inte heller kunde jag räkna med min pappa. Så det var bara att ta till ”tiggarstaven” och försöka få några borgesmän. Jag lyckades få en av mina lärare i folkskolan och en granne som var bussägare att skriva på och med bankens godkännande fick jag så 10.000 kr, som skulle räcka under mina fyra år vid ”semis”. Men då räknade jag med att få ett tillskott med ekonomin på målarjobb under ferierna.

I augusti 1945 inleddes en ny period i min klassresa. Jag hade blivit sem.stud. som alla seminarister titulerades. Titlarna var mycket viktiga i Uppsala på den tiden. Av uppsalabor i gemen titulerades man som ”kanditaten”. Under fyra år skulle Folkskoleseminariet vara mitt lärosäte. När vi hade klarat inträdesproven höll rektor Ragnar Ljunggren ett välkomsttal till oss, då han sa att det är svårare att komma in vid seminariet än att komma ut därifrån. Då tänkte jag att de här fyra åren skall jag nog klara av i alla fall. Och så blev det också. Visst var det kämpigt ibland. Redan på folkhögskoletiden hade jag skaffat mig en flickvän eller fästmö, som det hette på den tiden. Efter ett år på seminariet gifte vi oss den 17 augusti 1946, och det var så pass ovanligt att det kom att behandlas vid ett kollegium, där man undrade hur jag skulle klara av mina studier när jag ingått äktenskap. Jag var den första seminaristen som var gift. Men visst gick det och den 2 oktober 1948 blev jag också pappa, då vi fick en son. Så fick jag varva studier med blöjbyten och barnskrik. Men den 3 juni 1949 blev jag färdig folkskollärare.

Redan innan min examen hade jag sökt en folkskollärartjänst i Los kommun i Orsa Finnmark. Det var en ordinarie tjänst vid en liten byskola med 10 elever i 6 klasser. Där blev jag en betydelsefull person. Det var inte så lätt att bli bekant med folket däruppe. Man höll sig på sin kant och i början fick man känna på att man var en ”utböling”. Mitt emot lärarbostaden var byns handelsbod. När jag första gången kom in i affären var det fullt av bybor där. Jag hörde utanför dörren att man pratade och skrattade, men så fort jag steg in genom dörren blev det tvärtyst och man öppnade väg för mig fram till disken och lät mig handla först. När jag kom ut genom dörren blev det fullt surr därinne igen. Då fick jag känna att jag tillhörde en annan klass än dom. Så småningom lärde vi oss känna byborna och både de och vi såg att vi kunde mötas och prata med varandra. Men något större umgänge fick vi inte. Men skolbarnen var underbara. Med dem fick jag verkligt god kontakt. Men livet i den lilla byn blev ganska trist och efter ett par år fick jag förflyttning till en större skola, där jag också fick ett par kollegor. Det var ett trevligt samhälle och där fick vi också litet umgänge.

Så småningom flyttade vi till Askers kommun i Örebrotrakten, där jag 1960 fick en rektorstjänst. Jag tog tjänstledigt ett år och vidareutbildade mig till högstadielärare. 1970 inkorporerades Askers kommun med Örebro och jag fick ett stort rektorsområde att vara chef för. Min klassresa var fullbordad. Men jag har ändå alltid känt mig som en arbetarpojke. Jag har aldrig varit frestad att gå in i något ordenssällskap eller liknande sammanslutningar men har haft god kontakt med folket i den bygd jag har verkat i och varit medlem i arbetarkommunen på orten. Nu är jag 85 år och nöjd med den klassresa jag gjort.