Midsommar på Torgåsmon och gamla midsommarminnen

I norra Östergötland ligger en sjö som heter Björken. Där har familjen Torgå en sommarstuga Torgåsmon på en skogsbacke ner mot sjön med en badplats bara cirka 100 m från stugan.
1976 lyckades jag och min fru Mabel förvärva en tomt, där vi kunde bygga stugan. Den ligger mycket vackert på en tallmo med fin utsikt över sjön. Allt sedan dess har vi till bringat våra somrar där och alla midsomrar har också våra pojkar NilsErik och Johan med familjer firat helgen tillsammans med oss. Under åren har jag byggt till så att nu har vi nästan som en stugby där. Sedan några år tillbaka har pojkarna övertagit stugan och numera är min fru Mabel och jag gäster där.

Midsommarhelgen 2009 fick vi åka till Torgåsmon och uppleva gamla minnen och vara tillsammans med våra pojkar med fruar Elisabeth och Irene samt våra barnbarn, som nu är vuxna men älskar att vara tillsammans med oss i sommarstugan. Från NilsEriks familj var My och Kalle med, men Petter som jobbar i Norge kunde tyvärr inte komma. Från Johans familj kom Sofia och Jaime ända från Spanien för att fira midsommar med oss samt Elin. Kajsa kom först på midsommardagen. Vi hade också ett par gäster Anders och Jonas, som bodde i en stuga i närheten.
Midsommaraftonen började men en festlig midsommarbuffé med sill,smörgårmat och smårätter vid ett festligt dukat bord på vår veranda. Stämningen var hög och allsången klingade högt vid matbordet och det pratades och skrattades som alltid när vi är tillsammans.
Till midsommarfirandet är också dans kring midsommarstången ett viktigt inslag. Så efter maten blev det pyssel med att plocka blommor och blader för att pryda midsommarstången. Så kom den på plats och det blev dags för dans kring midsommarstången med alla de gamla sånglekarna "Små grodorna", "Prästen lilla kråka", "Jag satte glasögon på min näsa" och alla andra danslekar, som Irene spelade dragspel till. Alla hade underbart roligt och Mabel och jag fick bara sitta glädjas åt det hela.
Sedan följde gemenskap med kaffe och jordgubbstårta och på kvällen grillparty, kubbspel. På kvällen fick vi se en film från Sofias och Jaimes bröllop i Spanien, som var en mycket festlig tillställning. Till långt in på natten spelade vi sällsakpsspel och hade mycket trevligt tillsammans. Midsommardagen var det fortsatt genenskap och trivsam samvaro.
Från min ungdom kommer jag ihåg många midsomrar, då jag tillsammans med andra ungdomar firade midsomrar på sommarhemmet, Tallinge och ute på Alnön utanför Sundsvall. Det har inte ändrats mycket genom åren på midsommarfirandet. Lekarna kring midsommarstången är desamma och lika roligt som man hade nu hade man då.

Midsommaren 1942 låg jag på beredskap i Lappland nedanför ett fjäll som heter Kaisepakte. Jag hade vakt i sjukstugan som läkarbiträde medan mina kamrater gick upp på fjället och såg på midnattssolen. Det var då jag beslutade mig för att söka till Sjöviks Folkhögskola, vilket blev avgörande för min framtida utbildning som lärare

Men den midsommar jag mest minns var 1944. Då var jag i Huskvarna och jobbade som målare. På midsommaraftonen kl 14, startade jag en cykeltur till Falkenberg, där min flickvän eller fästmö, som man sade, då jobbade på en barnkoloni. Klockan två på natten knackade jag på dörren till Skrea skola, där barnkolonin var. Då hade jag tillbringat över 20 mil på cykelsadeln och var rätt mör i benen. Men Mabel tog emot mig med öppen famn och såg till att jag kom i säng. Där hade jag en härlig midsommar med sol och bad tillsammans med min Mabel och alla hennes sommarbarn. Det var med stor saknad jag fick åka tillbaka till Huskvarna. Men återfärden blev med tåg. Det såg Mabel till att det blev, för hon tyckte det skulle bli för ansträngande att göra den cykelfärden en gång till.

Och nu är vi gamla både Mabel och jag. Hon är 90 år och jag på god väg att bli 90 i januari nästa år. Så många mer midsomrar lär det väl inte bli för oss, men trots det gläds vi åt livet och lever på minnen från alla de somrar vi haft tillsammans.

60-årsjubilarer från Folkskoleseminariet i Uppsala

Den 3 juni 1949 tog dessa unga män folkskollärarexamen vid Folkskoleseminariet i Uppsala efter 4 års studier. Glädjen var stor när man stod på seminarietrappan och sjöng "O, hur härligt majsol ler" och nere på skolgården stod alla anhöriga och gladdes med de nya folkskollärarna. Fyra långa år var till ända och nu skulle man ut till olika delar av Sverige och ge lärdom och fostra barn vid landets folkskolor. Och bland de nya lärarna var också jag. Redan innan jag hade tagit min examen hade jag sökt lärartjänst vid en liten B3-skola i Älvho i Orsa Finnmark och hade fått meddelandet att jag skulle få tjänsten om jag omedelbart efter examen skickade mitt betyg. Redan den 1 juli 1949 skulle jag få tillträda tjänsten som ordinarie lärare. Det skulle vara 10 elever i årskurserna 2 - 7. Älvho låg efter Inlandsbanan norr om Orsa i en skogsbygd. Där var jag i 2 år men så småningom hamnade jag i Närke och blev rektor i Odensbacken, Örebro.

Nu 60 år efter vår examen samlades vi i Uppsala den 3 juni 2009 och då var det bara nio som stod på seminarietrappan. Tre var i så dålig kondition att de inte kunde deltaga och en kom litet sent för att kunna vara med på bild. Vi gjorde en rundvandring i det gamla seminariets lokaler, där nu utbildas lärare till grundskola och gymnasium. Alla var vi nu över 80 år och av dem var jag äldst med mina 89 år. Det var roligt att få träffas igen. Men mycket var sig olikt i seminariet men det var också mycket man kände igen. Vi samlades i aulan, där vi förr hade festliga sammankomster, skrivningar och morgonsamlingar. Våra kantorer Lars-Göran Magnusson och Birger Carlsson underhöll oss med vacker musik till fiol och piporgel. Vad vi saknade var de många fina konstverk med bl.a. Bruno Liljefors-tavlor, som elevernas konstförening under ledning av vår teckningslärare Bernhard Berg under många år samlat och prytt seminariets väggar. Konstsamlingen är nu skingrad och finns på olika institutioner i Uppsala och arkiveringsutrymmen.

Efter rundvandringen på Folskoleseminariet fortsatte vi vår5 samvaro vi Uppsala Kyrkas stiftsgård, Breidagård, där vi intog en festlig jubileumsmiddag, då vår preses
"farsan" Anders Wikehult höll ett högtidstal. Sedan samlades vi i en lokal, där vi under Anders ledning berättade om hur livet var just nu för var och en. Anders höll också en parentation över våra bortgångna kamrater. Ja, vi hade mycket att samtala kring och höll på långt in på kvällen tills det var läggdags.
Dagen därpå samlades vi åter och efter litet diskussion kom vi överens om att eftersom nu alla var så pass gamla så skulle detta vara den sista träffen och vi ansåg att 60-årsjubileet var en bra slutpunkt. Men vi kom överens om att ändå i fortsättningen hålla den fina kontakt med varandra som vi haft genom åren. Vi kan genom brev, telefon och e-mail även i framtiden hålla kontakten och även kanske besöka varandra.

August - Den gamle spelmannen, min farfar

HISTORIEN OM AUGUST- VALLENÄTTLINGEN
Berättad av Rune Torgå, Augusts sonson.
"Du har ett liv, fattigt eller rikt. Och det är inte något annat likt " ( Anna Greta Wide )
Året var 1867. Folket i Vallen, Lövångers socken i Västerbotten led svårt av svält och umbäranden. Det var nödår i hela Västerbotten och i en stor del av hela vårt land. Skörden hade varit dålig redan sommaren 1866 så våren l867 var det mesta av förråden tömda på mat och foder till djuren. Men man hoppades på sommaren, då gräs och gröda skulle börja gro igen, och då skulle man kanske kunna få en god skörd. Och våren kom, men snön låg fortfarande djup och kylan och vintern höll sig envist kvar. I många stugor var nöden stor. Det berättas, att man hittade en stuga med en hel familj, där alla hade dött av svält. Och i ladugården låg också alla djur döda. I de flesta stugor gick liemannen brutalt fram och man dog av olika bristsjukdomar och lunginflammation. Ja, det var en svår tid för folket i Vallen. Ännu vid midsommartid låg snödrivorna kvar och först in i juli blev det riktigt fart på snösmältningen men fortfarande var det kallt för årstiden, och man hade nästan gett upp hoppet att sommar och sol skulle komma.

På gårdstunet hos sin far Nils Johan Andersson stod den 23-årige August och tittade ut över bygden. På andra sidan sjön Vallenträsket kunde han se sina förfäders gård, Finnboda som hans farfarsfar nämndemannen Anders Nilsson hade förvärvat någon gång i mitten på 1700-talet. Gården hade gått i arv från far till äldste son sedan dess . August som var yngst av Nils Johans stora barnskara på sex pojkar och fyra flickor hade själv aldrig träffat sin farfar Anders Andersson, men han hade hört talas om vilket arbete farfadern hade lagt ner på sin gård, som han gjort till ett av de bästa jordbruken i hela Vallen. Där hade han fostrat åtta barn av vilka hans far Nils Johan var näst äldst.

Efter farfaderns död hade den äldste sonen Per Andersson övertagit fädernegården. Han var en duktig jordbrukare och skötte gården så fint att han den 22 februari 1852 fick mottaga Patriotiska Sällskapets medalj för odlingsflit. Nu detta nödårets tid hade fädernegården övertagits av Per Anderssons äldste son Anders Persson, som också tagit sig namnet Häggström. Själv hade August hjälpt sin far på den gård hans mor Eva Beata Persdotter var född och uppväxt på. Nils Johan fick överta den gården på 1/16 mantal efter sin svärfar den tidigare soldaten och föregångsmannen Per Brunström. Men nu var Nils Johan gammal och orkade inte sköta jordbruket. Och eftersom ingen av de tio barnen ville överta slitet på gården sålde han den med löfte att få bo kvar där på undantag. August hade arbetat i skogen och han var också en duktig snickare, som både kunde byggnadssnickeri och snickra möbler.

Men nu var det nöd. Ingen framtid var det i jordbruket för honom och inte fanns det något annat arbete heller. August var verkligen bekymrad, när han stod där på gårdstunet. Hur skulle man kunna överleva denna svåra tid? Och hur skulle framtiden bli? Redan 1865 gifte han sig med den sju år äldre Margareta Catharina Burman från Mårtensboda. För närvarande bodde han på sina svärföräldrars gård i en liten stuga. Men det var mer en provisorisk bostad och nu hade han familj och måste ordna för framtiden.

I januari 1866 föddes hans och Margaretas första barn. Det blev en flicka som i dopet fick namnet Hulda Augusta. August blev glad som en spelman över sin lilla flicka. Och spelman var han ju också. Så fiolen kom fram och i den lilla stugan ljöd en sprittande polska. Musiken var levande i Augusts föräldrahem. Tidigt fick han lära sig spela fiol av sina bröder Peter, Johan och Salomon, som var duktiga bygdespelmän och anlitades ofta till att spela på fester, bröllop och danser. En av bröderna, Nils, hade kommit över en klarinett så när alla bröderna var hemma och hälsade på i föräldrahemmet var det ett riktigt spelmanslag i Nils Johans stuga. Men redan tidigt hade Peter, Johan och Salomon flyttat till grannsocknen Burträsk och Nils tagit värvning som soldat. Så nu var brödraskaran skingrad. Ensam kvar hos föräldrarna i undantagstugan fanns nu bara Anders, men han var inte något att räkna med eftersom han varken kunde höra eller tala och heller inte spela.Han var dövstum.
I Burträsk fanns många spelmän, så där trivdes bröderna. Men i Vallen och i hela Lövånger var fiolen ett syndens instrument. En väckelserörelse hade gått fram i Lövångers socken och även kommit fram till Vallens by. Så den musik som August och hans bröder spelade var inte uppskattad och många i bygden tyckte att Nils Johans stuga var ett syndens näste. Men August spelade i alla fall men nu bara för sig själv, då han ville uttrycka sina känslor i glädje eller vemod. Och visst var det både glädje och sorg i den unga familjen. Den 1 juni 1867 föddes sonen Johan. Han var svag redan vid födelsen. Margareta hade inte fått tillräckligt näringsrik mat under havandeskapstiden, så både den nyfödde sonen och modern hade dåliga krafter efter förlossningen.

Den 17 juni dog Johan och sorgen var stor i den lilla familjen.
Ja, det var många tankar som rörde sig i Augusts huvud, där han stod på gårdstunet. Nu var det kris, och bekymren tyngde August. Det var nödår, dåligt med arbete och sorg och sjukdom i familjen. Hur skulle man kunna ta sig igenom denna svåra tid? Tänk, om man skulle flytta ifrån bygden till en plats, där det fanns arbete! August hade hört talas om att det i sundsvallstrakten behövdes mycket arbetskraft. Sågverksindustrin blomstrade och man behövde arbetare till både sågverken och byggnadsindustrin. När han kom hem till Margareta den kvällen berättade han om sina tankar på att flytta och söka arbete i Sundsvalls omgivningar. Men Margareta var inte så villig. Dels hade hon inte återhämtat sig och dels tyckte hon det var ett äventyr att ge sig av på en så lång resa och till en helt främmande miljö. Hon tyckte också det var jobbigt att lämna sina gamla föräldrar och inte veta om hon någonsin skulle komma tillbaka igen. August kände också mycket för sin bygd. Här hade ju hans fäder bott ända sedan 1700-talets början, ja, kanske till och med ännu längre tillbaka i tiden. Långt in på natten låg han och Margareta och pratade om hur det skulle bli med deras framtid.

Så småningom tog planerna på flyttning fastare form. August hörde sig för och fick reda på att han var välkommen och Margareta gav också motvilligt med sig. Men att åka till Sundsvall på den tiden var inget lätt företag. Så länge det var öppet vatten kunde man följa med kustbåtarna, som gick i trafik med varor till och från hamnarna söderut. Men det var jobbiga och strapatsfyllda resor.
I slutet av sommaren 1867 tog August och Margareta avsked från sina gamla föräldrar och sin hembygd för att med båt resa från Skellefteå mot en oviss framtid i sundsvallsbygden. En sådan resa tog flera dagar, men så småningom kom man fram och fick bosätta sig på Alnön, där man enligt de bevingade orden " kunde se såg vid såg varhelst man såg". Vid Ankarsviks sågverk fick August anställning och man fick bosätta sig i ett rum med vedspis, som man hade i arbetarbarackerna vid sågverken. Deras lilla flicka Hulda Augusta , som nu var 1,5 år gammal var glädjeämnet i den lilla familjen, även om det hade varit besvärligt att resa så lång väg med ett så litet barn och under så primitiva förhållanden man hade i början att kunna sköta om henne.
Men för August blev det nya bekymmer. Margareta hade inte återhämtat sig efter Johans död och strapatserna i samband med flyttningen. Efter ett par månader blev hon svårt sjuk och efter några dagar var hon död. Det var ett svårt slag för August. Nu var han ensam med sin lilla flicka i en främmande miljö. Hur skulle han kunna ta hand om Hulda? Han måste ju arbeta och vem skulle då se till flickan? Några av kvinnorna i arbetarbaracken förbarmade sig över honom och turades om att sköta Hulda tills han hade ordnat allt i samband med dödsfallet. Han beslutade sig ganska snart att ta med sig kistan med Margareta till hembygden och i slutet av november någon vecka efter dödsfallet lyckades han få en båtlägenhet och kunde åka upp till Lövånger igen dels för att begrava sin döda hustru och dels för att ordna för sin lilla flicka. Någon hjälp av sina föräldrar kunde han inte räkna med. Både Nils Johan och hans hustru Eva var för gamla att ta hand om ett så litet barn. Och likadant var det med Margaretas föräldrar. Men efter begravningen fick han hjälp av kyrkoherden i Lövånger, som visste om ett par som inget hellre önskade sig än att få ett litet barn. August tog kontakt med dem och de ville gärna adoptera Hulda Augusta.
Så fick August lämna ifrån sig sin lilla flicka och det var med sorg i hjärtat han åter lämnade sin hembygd och återvända till Sundsvall som en 23-årig änkling. Så småningom blev ungkarlslivet alltför påfrestande, och då kom han tänka på en flicka, som han träffade, då han var ute och spelade på danser. Det var Stina Cajsa Svensdotter från Ramsele, Ångermanland. De hade blivit förtjusta i varandra men av olika orsaker gått skilda vägar. August skickade ett friarbrev till Stina Cajsa och eftersom hon inte bundit sig vid någon annan och inte helt glömt bort den glade spelmannen svarade hon ja. Och så blev det för August att ännu en gång bege sig uppåt den norrländska kusten i ett gladare ärende än sist.

Strax före jul den 19 december 1870 blev August och Stina Cajsa ett äkta par. Stina Cajsa följde med sin August till Sundsvall och de bodde till att börja med i Njurunda, där äldste sonen Nils Evald föddes den 4/11 1871. Man flyttade sedan till Kubikenborg i Sköns kommun alldeles utanför Sundsvall, där man först fick sonen Sven Wilhelm den 6/5 1875 och senare Anders Gustav den 28/4 1877, som blev min far. Familjen tröttnade så småningom på det bullrande livet på industriorten och längtade ut till livet på landet. Så blev det att man flyttade till ett torp i Vigge, Stöde, som låg längre västerut i Medelpad. Vid sidan om jordbruket arbetade August i skogen men också som snickare. Men på helgerna var han mycket ute och spelade på sin fiol på danser och fester och han var en mycket uppskattad spelman. Men Stina Cajsa var inte så förtjust i hans spelmansresor. Dels blev hon då lämnad ensam med alla sysslor vid torpet och de många barnen, för det blev så småningom sex barn i familjen, och dels var August inte i så god form, när han kom hem, för brännvin fanns det gott om på fester och bydanser, där han spelade.

Men August var en orolig själ. I mitten av 1880-talet flyttade familjen till Norrhassel i Attmars socken nära hälsingegränsen. Där bodde man på tre olika ställen innan man fick köpa ett litet ställe, Sunna, som låg vackert belägen vid en liten tjärn. Jordbruket kunde föda 3 - 4 kor, en häst, några getter och höns. Nu tyckte August att han fått det bra. Hemma på gården snickrade han möbler åt bönderna i bygden. Han jobbade som byggnadssnickare ibland också i skogen på vintrarna. Så nu hade han försörjning åt hela sin familj och så småningom fick han hjälp också av sina söner. Ibland var han också ute och spelade på sin fiol men det blev mindre med åren, vilket Stina Cajsa bara var glad åt.

Så levde de på sitt lilla hemman. Barnen gifte sig och flyttade hemifrån, men de bägge äldsta pojkarna dog i 20-årsåldern. Den enda flickan Hulda bosatte sig med sin man inte långt ifrån hemgården på ett litet ställe som hette Rösätter. Hon började forska efter sin halvsyster Hulda Augusta, som August adopterade bort och fick på omvägar reda på att hennes adoptivföräldrar tagit flickan med sig och emigrerat till Amerika. Hon fick reda på adressen och skrev till henne. Hulda Augusta var gift och bodde kvar i Amerika och hon besvarade sin halvsysters brev och skickade kort på sig och sin man.
När Hulda fick sitt första brev från Amerika gick hon hem till Sunna och visade brevet och fotografierna för sin far. När gubben läste brevet och tittade på fotografierna tillrade tårarna utför hans kinder. Dagen därpå tog han på sig sin bästa kostym och åkte till Sundsvall och fotograferade sig. Han beställde två stora förstoringar, av vilka han skickade ett till Hulda Augusta i Amerika och det andra gav han sin andra dotter Hulda, som förmedlat kontakten. I början på 1920-talet dog Stina Cajsa och August blev änkeman. Hans son Manne övertog gården och August fick bo hos honom och hans fru Sigrid. I december 1925 kunde följande dödsannons läsas i Sundsvalls Tidning:
Tillkännagives att vår älskade fader Snickaren A U G U S T N I LS S O N stilla avsomnade i dag i tron på sin Frälsare i sitt 82:a levnadsår, sörjd och i tacksamt minne bevarad av barn och barnbarn. Hassel den 11 dec. 1925
Den gamle spelmannen hade fått ro i sin själ. Kanske tänkte han på den väckelserörelse som gick fram i Vallen under hans uppväxttid och att han måste ordna upp sitt syndiga liv med sin himmelske Fader. I vilket fall som helst var ett rikt och händelsefullt liv till ända och gamle August dog nog som en lycklig man.

Farfars hemman, Sunna, Norrhassel


sidan optimerad för  i upplösningen 640 x 480 pixels

© rune torgå