En utflykt bakåt i tiden.
Av Rune Torgå.

En dag kom min sondotter, Sofia och visade mig en plansch på ett släktträd, som hon fått genom vår ortstidning Nerikes Allehanda. – Kan du hjälpa mig att fylla i namnen på det här släktträdet, farfar – sa hon. Skam att säga kunde jag inte fylla i många namn. Visst kunde jag namnen på min farfar och farmor samt mormor och morfar, men deras bakgrund visste jag inte mycket om. – Jag lovar dig , Sofia, att jag ska försöka ta reda på så mycket som möjligt om våra förfäder- sa jag. Det blev en litet tafflig början men efter att jag fått kontakt med en riktig släktforskare kom jag igång. Det gick litet trögt i början med att läsa microfishkorten som jag fick från SVAR och det var svårt att få någon riktig struktur på det hela. Det som gav mig en riktig "kick” var när jag skaffade mig en dator och släktforskningsprogrammet Holger.

Så började jag min färd bakåt i tiden. Min mormor och morfar bodde på ett litet torp långt upp i skogen i en liten by, som heter Räbbmon, ungefär mitt på Alnö utanför Sundsvall. Det var ett litet torp, som födde 1 – 2 kor, någon gris och några höns. För att klara försörjningen av familjen arbetade morfar också som skutstuvare vid sågverkshamnarna på Alnön, där man enligt de bevingade orden av Elias Sehlstedt ” såg vid såg man såg, varthelst man såg”. Min morfar hette Lars Petter Strömqvist och var född 1854-06-21 och min mormor Brita Wallström född 1882-02-05, men det är om min morfar och hans släktanor jag nu vill berätta om.

Genom mikrokorten från SVAR fick jag reda på att min morfars far hette Carl Johan Strömkvist f.1828-06-15 och var torpare i Röde, Alnö. Morfars mor hette Ingeborg Kristina Larsdotter f. 1829-04-05 i Vänna, Timrå och de hade fem barn, av vilka min morfar var äldst och ende sonen. Carl Johan var bondson och född och uppvuxen vid Smedsgården på Alnö. Hans far Per Olofsson var den förste i släkten som tog sig namnet Strömqvist. Han var född på gården Stömsta 1784-09-18 och gifte in sig på Smedsgården med Ingrid Cajsa Andersdotter f. 1791-02-28. Eftersom Carl Johan var yngste sonen på Smedsgården fick han bli torpare på Röde. Hans mellanbror Olof Elias Strömqvist 1817-05-06 tog över gården och hans äldste bror Anders Petter Strömqvist f. 1813- 04-08 gifte in sig på den stora gården, Närsta, Alnö, där han blev bonde och kyrkvärd men gick ett olyckligt öde till mötes, vilket kanske kan berättas om en annan gång.

Carl Johan var inte nöjd med att bara vara torpare, så han förvärvade en bondgård i Stolpås också på Alnö. Där kämpade han på med sitt jordbruk men på grund av missväxt och stora skulder kom han på obestånd och i slutet av november 1862 fick han mitt i vintern flytta till sin hustrus hemgård, Wänna i Timrå på andra sidan Alnösundet. Man förstår vilken förnedring det måste ha varit för honom att få inhysas där. Familjen bodde där under ett år men slog sig sedan ner på ett torp Bjärme i grannsocknen, Sättna.

Ja, det här var en bakgrund till min egentliga berättelse. Jag nämnde om att min morfars farfar var född på gården Stömsta, Alnö. Och det är om den gården jag nu vill berätta. Av kyrkböckerna fick jag reda på att hans far hette Olof Persson och kom från byn Skyttberg i Timrå socken. Han var född 1749 och kom till Alnö och Stömsta som dräng hos bonden Elias Jonsson änka. Elias dog nämligen 1763, då hans bägge döttrar Cecilia och Sara var 4 respektive 3 år. Olof var kvar på gården som dräng, men då Sara blev giftasvuxen blev det frieri och så blev han husbonde på Stömsta. Med Sara Eliasdotter fick han två söner, Elias och Per, som båda tog sig namnet Strömqvist. Sara fick också en son, Jonas, men det blev tydligen en svår förlossning, för enligt kyrkböckerna dog hon av blodstörtning 1791-12-04. Också Jonas var svag efter födelsen och dog 7 veckor och 12 dagar efter sin mor. Olof gifte om sig med Kristina Isaksdotter f.1773 och fick med henne fem barn, två pojkar och tre flickor. Olof var ansedd som en duktig bonde. Som bomärke hade han ett liggande S. Olof dog år 1811- 10-21 och Stömsta fick då en ny ägare i Elias Olofsson- Strömqvist f. 1779-03-17. Brodern Per Olofsson-Strömqvist blev husbonde på Smedsgården i och med sitt giftermål med Ingrid Cajsa Andersdotter, som tidigare omnämnts i denna berättelse. När Elias övertog Stömsta hade gården en lång historia bakom sig. Genom Nybergs familjeregister från Svar fick jag reda på att den förste ägaren som omnämns i samband med Stömsta hette GULLE. Han brukade gården i början på 1500-talet. Att Gulle är en historisk person fick jag belägg för i ett domstolsprotokoll, ur ”saköresboken för Medelpad”, Vintertinget i Medelpad 1547: Gulle från Stömsta (Alnön) dömd för att han gav Olof i Bäck (Indal) ett blodsår. Uppburet 1 ½ mark. Något födelsetal finns inte på Gulle men man får anta att han var född någon gång på 1490-talet. Från honom gick gården sedan i arv i rätt nedstigande led fram till när Elias Strömqvist och senare hans son tog hand om gården år 1803. Längre hade jag inte följt Stömstas historia eftersom min morfarsfarfar Per i och med sitt giftermål med Cajsa Isaksdotter på Smedsgården bildade en annan gren i släktföljden.

Nu skulle egentligen historien om Stömsta vara slut, men den fick en fortsättning. Sommaren 1997 bilade jag och mina bägge söner NilsErik och Johan upp till Sundsvall, där jag skulle visa dem min barndoms och ungdoms hembygd. Vi åkte naturligtvis upp till min mormors och morfars torp på Räbbmon,Alnö. Torpet låg kvar. Stugan var moderniserad invändigt och upputsad utvändigt, men jag kände igen mig. Den ägdes nu av brottaren och advokaten Pelle Svenssons frånskilda fru. Pelle hade köpt de bägge små torpen och byggt en stor villa på granntorpets ägor, som han vid skilsmässan överlämnade jämte morfars torp till sin f.d. fru, som nu hade hästar, där min mormor hade sin lagård. Det var inte alls så roligt att se förändringen på torpet. Där morfar hade sina åkrar och ängar låg nu mycket för fäfot.

Vi fortsatte emellertid vår upptäcktfärd. Jag föreslog mina pojkar att vi skulle söka upp gården Stömsta och Smedsgården. Vi såg Smedsgården, som fanns kvar uppe på en backe. Men mest nyfiken var jag på Stömsta, som hade en så gammal historia. När vi svängde upp på gårdsplanen sa jag till pojkarna – Nu går jag in och presenterar mig och talar om att mina förfäder bott här. Jag kommer och hämtar er sedan, om jag blir väl mottagen. – Sagt och gjort. Jag träffade husets fru och berättade att jag höll på med släktforskning, och att jag kommit på att jag hade mina förfäder på Stömsta. – Så intressant – sa hon – vi har en antavla på väggen härinne i kammaren, där våra förfäder finns ända ner till 1500-talet. Den första som ägde gården hette GULLE. –

Jag tappade nästan fattningen. Vi hade ju gemensamma anor. Jag kände riktigt historiens vingslag. Det var ett oförgängligt ögonblick. Jag hämtade mina söner och så studerade vi antavlan närmare och fick se att allt stämde med min forskning. Från Elias Strömqvist hade gården gått i arv genom alla generationer fram till våra dagar. Den nuvarande ägaren Göran Englund var den fjortonde ägaren av gården i samma släkt. Vi satt länge på Barbro och Görans altan och svalkade oss med saft och kakor och pratade om vårt säregna släktskap. Vi fick reda på att en kusin till Göran, Rut Englund-Sandström, hade släktforskat och att det var hon som hade gjort den fina antavlan. Rut och jag fick senare kontakt med varandra och har utbytt våra släktforskarresultat. Av henne har jag också fått en kopia på antavlan som jag för första gången fick se på Stömsta Till sist vill jag citera en vers, som finns på antavlan och som nu finns på hedersplats i mitt hem:

Genom dörren med grovsmidda gångjärn och lås
Har släktleden avlöst varann
Varje bonde Du hyst under mossig ås
Medan dagar och år försvann,
Har lämnat en del av sitt eget jag
Att formas i släktgårdens själ,
Att vårdas som oskriven helig lag
För kommande släkters väl

Mina föräldrar, Gustav och Jenny Nilsson

Jag växte upp i Skönsberg, ett litet samhälle i Sundsvall. Det var ett samhälle präglat av sågverks-och pappersmassaindustrin. Det ligger norr om Sundsvallsfjärden, som är en vik av Bottenhavet. Samma år som jag föddes byggde min pappa en villa, där jag och mina äldre syskon Dagmar och Mary växte upp.

Min pappa, Gustav, var född i Sundsvall men hade sin barndom i Norrhassel, Attmar i Medelpad,där hans far August hade ett litet jordbruk. När han var 18 år flyttade han in till Sundsvall, där han tänkte försöka att få arbete som snickare. Hans far August var bysnickare i Attmar och han hade börjat lära sig det yrket både som möbelsnickare och husbyggare. Men han lyckades inte få något jobb inom det yrket. Hellre än att åka hem gick han i stället till en målarmästare, hos vilken han fick börja som målarlärling. Det var dåligt betalt så till en början bodde han på målarverkstaden och levde snålt som han skämtsamt sa på limpa och falukorv. Men så småningom blev han gesäll och utlärd målare och blev av sina målarkollegor kallad "Attmarsnisse". Han arbetade några år i Sundsvall som målare. En gång skickade målarmästarn honom att utföra ett arbete hos en konsul Vickberg. Där träffade han en flicka, som var husa i familjen. Hon hette Jenny Strömqvist. Han förälskade sig i henne och försökte att bjuda ut henne på sina nöjen. Men hon var litet svårflirtad så han fick vara rätt enträgen i sina försök. Men det blev väl några promenader och kafébesök, men några andra nöjen ville hon inte vara med om. Det var nämligen så att Jenny hade ryckts med i en väckelse i Elimkyrkan i stan. Nå, så småningom fick han med sig henne på bio. Men han såg att hon inte tyckte det var så roligt. Hon fick litet samvetskval. Gustav förstod sig inte på henne för han visste inte mycket om religion. Han tänkte då att han skulle gå till Elim och se vad som försiggick där. Och en kväll gick han på ett väckelsemöte. Han fångades av stämningen där, sången och musiken och även av budskapet, som pastorn framförde. Det blev så han gick dit fler gånger och en kväll kom han som man brukar säga "i syndanöd" och när en pastor kom ner och talade med honom följde han med till ett bönerum, där han böjde sina knän och bad om frälsning.
Från den dagen blev Attmarsnisse en helt annan människa. När han kom till arbetet talade han om för sina kamrater att han hade blivit"frälst". Efter det var det inte längre några hinder för att Jenny och Gustav kunde bli ett par och båda blev medlemmar i baptistfördsamlingen efter det de hade döpt sig.
1906 gifte de sig och bosatte sig så småningom i Skönsberg, där Gustav startade en egen målarfirma under namnet A.G. Nilssons måleri. Han jobbade för det mesta själv men ibland hade han ett par gesäller. När jag var 15 år fick jag börja som lärling hos honom. Men när pappa var 57 år ramlade han ner från ett tak och fick en sättning i kroppen så att ett blodkärl i en lunga brast. Efter det kunde han bara jobba tidvis fram till sin pension.

Pappa Gustav var mycket verksam som medlem i Skönsbergs baptistförsamling, där han var diakon. Den kristna tron präglade vårt hemliv och som barn fick vi följa med till kapellet på möten och deltaga i söndagsskola och juniorförening. Ibland kanske det blev för mycket för en ung grabb, men den kristna uppfostran man fick har nog präglat hela mitt vuxna liv.

Ofta fick jag följa med pappa ut på fisketurer. Han byggde själv en eka som vi hade i Sundsvallsfjärden. I den rodde vi ut och lade nät och fick abborrar och gäddor, som blev ett icke föraktfullt inslag i det nilssonska hushållet. Ibland åkte vi till till pappas hem i Norrhassel, där vi fiskade bäckforeller. Det tyckte jag var ett spännande äventyr. Vid sådana tillfällen var det mycket roligt att vara tillsammans med pappa, för han var mycket humoristisk och kunde då berätta händelser från sin tid som pojke.
På vintrarna då det inte var så mycket måleriarbete var pappa fiolbyggare. Han spelade inte så mycket själv men var väldigt angelägen att min syster Dagmar och jag skulle lära oss att spela fiol. Vår farfar var ju en duktig spelman, men så duktiga som han blev varken Dagmar eller jag.

Min mamma Jenny var en mycket god mor och eftersom hon var hemmamamma var det nog hon som fostrade oss barn. Hon var en blid, försynt kvinna och duktig att sköta hushållet och det var nog inte så lätt alltid, eftersom måleriyrket på den tiden var mycket ett säsongsarbete med tider av arbetslöshet på vintrarna och då gällde det att vara en bra kassör. Men det fanns alltid mat på bordet och visst var det roligt att komma hem från skolan och känna doften av nybakat bröd och god mat.
På somrarna åkte vi ofta ut till Alnön, där mormor och morfar hade ett litet torp, som jag berättat om tidigare och det var alltid roligt att komma hem till Räbbmon och deltaga i de dagliga sysslorna med att mata höns, deltaga i slåttern och se när mormor mjölkade korna.

Mamma var mycket sjuklig och hade astma en stor del av sitt liv. Hon blev heller inte så gammal. Hon var bara 73 år när hon dog. Pappa tog hennes död mycket hårt och kort efter hennes bortgång fick han stroke, som förlamade halva sidan av kroppen, vilket gjorde att han gick bort 1958 året efter mammas död. Han var då 81 år.

Vad jag tycker är tråkigt är att både min syster Dagmar och jag inte kunde besöka våra föräldrar så ofta, eftersom vi bodde så långt ifrån vårt föräldrahem. Det blev bara några dagar på somrarna, så våra barn fick inte så stor gemenskap med farmor och farfar och jag tror att de många gånger kände sig mycket ensamma. Det är tankar som kommit sedan vi själva fått barnbarn och känt vilken glädje de har gett oss på ålderns höst.