Jag växte upp i Skönsberg, ett litet samhälle i Sundsvall. Det var ett samhälle präglat av sågverks-och pappersmassaindustrin. Det ligger norr om Sundsvallsfjärden, som är en vik av Bottenhavet. Samma år som jag föddes byggde min pappa en villa, där jag och mina äldre syskon Dagmar och Mary växte upp.
Min pappa, Gustav, var född i Sundsvall men hade sin barndom i Norrhassel, Attmar i Medelpad,där hans far August hade ett litet jordbruk. När han var 18 år flyttade han in till Sundsvall, där han tänkte försöka att få arbete som snickare. Hans far August var bysnickare i Attmar och han hade börjat lära sig det yrket både som möbelsnickare och husbyggare. Men han lyckades inte få något jobb inom det yrket. Hellre än att åka hem gick han i stället till en målarmästare, hos vilken han fick börja som målarlärling. Det var dåligt betalt så till en början bodde han på målarverkstaden och levde snålt som han skämtsamt sa på limpa och falukorv. Men så småningom blev han gesäll och utlärd målare och blev av sina målarkollegor kallad "Attmarsnisse". Han arbetade några år i Sundsvall som målare. En gång skickade målarmästarn honom att utföra ett arbete hos en konsul Vickberg. Där träffade han en flicka, som var husa i familjen. Hon hette Jenny Strömqvist. Han förälskade sig i henne och försökte att bjuda ut henne på sina nöjen. Men hon var litet svårflirtad så han fick vara rätt enträgen i sina försök. Men det blev väl några promenader och kafébesök, men några andra nöjen ville hon inte vara med om. Det var nämligen så att Jenny hade ryckts med i en väckelse i Elimkyrkan i stan. Nå, så småningom fick han med sig henne på bio. Men han såg att hon inte tyckte det var så roligt. Hon fick litet samvetskval. Gustav förstod sig inte på henne för han visste inte mycket om religion. Han tänkte då att han skulle gå till Elim och se vad som försiggick där. Och en kväll gick han på ett väckelsemöte. Han fångades av stämningen där, sången och musiken och även av budskapet, som pastorn framförde. Det blev så han gick dit fler gånger och en kväll kom han som man brukar säga "i syndanöd" och när en pastor kom ner och talade med honom följde han med till ett bönerum, där han böjde sina knän och bad om frälsning.
Från den dagen blev Attmarsnisse en helt annan människa. När han kom till arbetet talade han om för sina kamrater att han hade blivit"frälst". Efter det var det inte längre några hinder för att Jenny och Gustav kunde bli ett par och båda blev medlemmar i baptistfördsamlingen efter det de hade döpt sig.
1906 gifte de sig och bosatte sig så småningom i Skönsberg, där Gustav startade en egen målarfirma under namnet A.G. Nilssons måleri. Han jobbade för det mesta själv men ibland hade han ett par gesäller. När jag var 15 år fick jag börja som lärling hos honom. Men när pappa var 57 år ramlade han ner från ett tak och fick en sättning i kroppen så att ett blodkärl i en lunga brast. Efter det kunde han bara jobba tidvis fram till sin pension.
Pappa Gustav var mycket verksam som medlem i Skönsbergs baptistförsamling, där han var diakon. Den kristna tron präglade vårt hemliv och som barn fick vi följa med till kapellet på möten och deltaga i söndagsskola och juniorförening. Ibland kanske det blev för mycket för en ung grabb, men den kristna uppfostran man fick har nog präglat hela mitt vuxna liv.
Ofta fick jag följa med pappa ut på fisketurer. Han byggde själv en eka som vi hade i Sundsvallsfjärden. I den rodde vi ut och lade nät och fick abborrar och gäddor, som blev ett icke föraktfullt inslag i det nilssonska hushållet. Ibland åkte vi till till pappas hem i Norrhassel, där vi fiskade bäckforeller. Det tyckte jag var ett spännande äventyr. Vid sådana tillfällen var det mycket roligt att vara tillsammans med pappa, för han var mycket humoristisk och kunde då berätta händelser från sin tid som pojke.
På vintrarna då det inte var så mycket måleriarbete var pappa fiolbyggare. Han spelade inte så mycket själv men var väldigt angelägen att min syster Dagmar och jag skulle lära oss att spela fiol. Vår farfar var ju en duktig spelman, men så duktiga som han blev varken Dagmar eller jag.
Min mamma Jenny var en mycket god mor och eftersom hon var hemmamamma var det nog hon som fostrade oss barn. Hon var en blid, försynt kvinna och duktig att sköta hushållet och det var nog inte så lätt alltid, eftersom måleriyrket på den tiden var mycket ett säsongsarbete med tider av arbetslöshet på vintrarna och då gällde det att vara en bra kassör. Men det fanns alltid mat på bordet och visst var det roligt att komma hem från skolan och känna doften av nybakat bröd och god mat.
På somrarna åkte vi ofta ut till Alnön, där mormor och morfar hade ett litet torp, som jag berättat om tidigare och det var alltid roligt att komma hem till Räbbmon och deltaga i de dagliga sysslorna med att mata höns, deltaga i slåttern och se när mormor mjölkade korna.
Mamma var mycket sjuklig och hade astma en stor del av sitt liv. Hon blev heller inte så gammal. Hon var bara 73 år när hon dog. Pappa tog hennes död mycket hårt och kort efter hennes bortgång fick han stroke, som förlamade halva sidan av kroppen, vilket gjorde att han gick bort 1958 året efter mammas död. Han var då 81 år.
Vad jag tycker är tråkigt är att både min syster Dagmar och jag inte kunde besöka våra föräldrar så ofta, eftersom vi bodde så långt ifrån vårt föräldrahem. Det blev bara några dagar på somrarna, så våra barn fick inte så stor gemenskap med farmor och farfar och jag tror att de många gånger kände sig mycket ensamma. Det är tankar som kommit sedan vi själva fått barnbarn och känt vilken glädje de har gett oss på ålderns höst.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar