Mina tankar efter Mabels bortgång

I går fick jag uppleva en av mina tyngsta dagar i mitt liv. Min älskade fru Mabel gick ur tiden. Hon opererades i ryggen för två månader sedan för spinal stenos och trodde hon skulle bli fri sin ryggvärk, Men tyvärr blev det värre. När hon kom hem från sjukhuset kunde hon inte ligga i sängen och sova utan fick för det mesta sitta i en fåtölj dag som natt. Ibland kunde hon sova i fåtöljen men det blev ingen bra sömn. Vi trodde det skulle bli bättre men vår tro kom på skam. För en vecka sedan blev hon mycket sämre och hade svårigheter att både äta och dricka fast både jag och sjuksköterskan försökte hjälpa henne. Hon fick också svårigheter att gå på toaletten. Det gick några dagar men torsdagen den 3 december blev hon så dålig att jag knappast kunde tala med henne. Jag kallade då på sjuksköterskan som ordnade så att hon fick en ambulansskjuts in till sjukhusakuten. Där upptäckte man att hon hade urinvägsinfektion som nog också hade gått in i blodet. Så hade hon också nedsatt njurfunktion. På infektionskliniken försökte man ge henne antibiotika intravenöst men det syntes inte verka utan hon blev sämre och sämre.

På fredagen när min son Johan kom in hade han svårt att tala med henne. På lördagen, när jag ringde in till sjukhuset tyckte sköterskan att vi skulle komma in till henne. Vi gjorde så och fann då att vi inte fick någon kontakt med henne. Men när vi skulle till att gå kramade vår sondotter My om henne och sa- Jag älskar dej farmor. Då glimtade det till i hennes ögon och hon mumlade ett svar. Så fick hon syn på mig och sa - är du här också? Ja, svarade jag vi är här allesamman, jag Rune, Nils-Erik,Johan, Irene och My. Men då hade hon redan slutit ögonen och var inte närvarande.

På söndagsmorgonen den 6 ringde sjuksyster till Johan och talade om att hon hade slutat att andas. Men sköterskan hade suttit och hållit i hennes hand ända till det sista andetaget. Vi åkte då in till sjukhuset alla i familjen som var hemma och fick då komma in till hennes rum, där man bäddat in henne så fint med ett par vita liljor i handen och ett tänt ljus på hennes nattduksbord. Hon var så vacker där hon låg att jag inte kunde hålla mig längre utan brast ut i hejdlös gråt och vi var alla mycket berörda. Jag tänkte då - vad livet ändå är skört. Nyss hade vi henne levande bland oss och så helt plötsligt var det som om man blåst ut ett ljus.

Det var ganska tyst i bilen när vi åkte hem till Rektorsvägen, där vi gemensamt planerade för den närmaste framtiden för avskedet av Mabel och hur vi skulle ordna ned dödsannons och och en sammankomst till hennes minne. Den blir måndagen den 21 december kl.15.00 med sång och musik av Leif Dahl, Ladislav Krawkowsky och Håkan Isaksson samt minnestal av de som vill.