Min pappa Gustav Nilsson var fiolbyggare

På väggeni mitt arbetsrum hängde två fioler. Nu finns de inte längre där. Men fiolerna hade sin egen historia. Min pappa var målarmästare - inte som någon stor företagare, utan han jobbade mest själv men kunde ibland ha någon lärling eller gesäll. Men under vintersäsongen var det ofta dåligt med målarjobb och då ägnade han sig åt sin hobby, som var att bygga fioler. Det var kanske inte så konstigt att han blev intresserad av fioler för hans pappa August Nilsson var spelman, och i ungdomen var han mycket ute och spelade på danser som anordnades här och där i byarna. Men han ville inte lära sina pojkar att spela fiol. Det förde så mycket “elände” med sig ansåg han. Fiolen var ju ett “syndens instrument” i slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet, då de stora andliga väckelserörelserna växte fram.

Om min farfar själv gjorde sina fioler vet jag inte, men min pappa blev mycket intresserad av fiolen som musikinstrument. Han skaffade ritningar på Stradivarius- och Guanerius-fioler och läste beskrivningar på hur de tillverkade sina instrument. Han fick hjälp av sin färghandlare i Sundsvall, som hette Johan Schönning som var far till en stor violinist Johnny Schönning. Han var på 1930- 50-talet en av sin tids främsta konsertviolinister men hade också stort intresse för folkmusik. Han hade också spelat med sin pappa och tecknat ned ett 50-tal låtar från Hälsingland. Så Johan Schönning var en värdefull bekantskap för min pappa just genom att han därigenom fick tips om material och ytbehandling av fiolerna. Jag minns att han ibland kom på besök i vårt hem och hur de diskuterade fiolbyggeri. Jag förstod väl inte så mycket då, men det resulterade i att min syster Dagmar fick en fiol och senare också jag. Sammanlagt byggde han ett tiotal fioler. Dagmar började spela för en lärare Föllinger i Sundsvall och blev rätt duktig. När sedan jag fick min fiol så började hon lära mig. Så småningom fick jag lektioner av en bekant violinist till vår familj när jag var i 12-årsåldern och spelade för honom i flera år. Ibland var jag med i en ensemble och vi spelade bl.a. stycken av Peterson-Berger och jag spelade också strängmusik i baptistförsamlingen hemma i Sundsvall.

Efter värnplikten och beredskapen på 40-talet kom jag till Sjöviks Folkhögskola. Där hade vi en lärare Birger Olsson, som startade en stråkensemble och de två åren på Sjövik blev en stor inspirationskälla för mig att fortsätta att spela. Och den möjligheten fick jag på Folkskoleseminariet i Uppsala där vi hade en egen orkester med ett 20-tal man, där vi hade övningar varje vecka för musikdirektör Birger Oldermark och gjorde en del konserter i Seminariets aula och i del andra lokaler som t.ex. i Gamla Uppsala Kyrka.

Under de senare årtiondena har fiolerna inte kommit mycket till användning. De har mest hängt på väggen och orsakat mig samvetsförebråelser, och har jag tagit ned dem någon gång för att spela har det inte låtit så bra, för att spela fiol så det låter vackert fordrar övning. Men nu har jag funnit på ett sätt att fiolerna kommer till användning. Jag har låtit min vän Ladislav Krawkowsky som är musiklärare på Örebro Musikskola att rusta upp fiolerna, och nu kommer jag donera dem till Betels Musikskola här i Örebro, som har en mycket bra verksamhet med många fiolelever och kanske bland dem finns någon som vill ta hand om fiolerna och spela på dem.

Alla helgons dag 2011

I dag är det Alla Helgons dag och det är en grå och kulen dag, som gör ens sinne ganska dyster. Det blev ingen färd till kyrkan i dag, men jag såg och lyssnade till en fin andaktsstund på TV från en folkhögskola i Norrland, där några ungdomar läste dagens bibeltexter samt sjöng psalmer och andra andliga sånger. Man fick höra en ung studentpräst tala inte bara om gamla helgon utan mera om människor som har och haft betydelse för människor i vår tid. Därefter blev det samtal och meditationer kring dagens tema med ungdomarna, som också fortsatte att sjunga och spela. Det var en stämningsmättad stund fullt värdig en alla helgons dag.

Man kan inte undgå en dag som denna att tänka bakåt på sina egna förfäder. Min pappa var född 1877 och min mamma 1874. För många unga verkar det vara för mycket längesen. Och det var också en helt annorlunda tid än den vi nu lever i. Det var mycken fattigdom och man levde under mycket hårda villkor. Både i min mammas och pappas barndomshem var det många barn och ofta sjukdom och barnadödlighet. Själv fick jag en rätt så bra barndom i ett kristet hem under trygga förhållanden även om också det fanns både sjukdom och död inom familjen. Min syster Mary blev mycket svårt sjuk i bukhinneinflamation. Hon överlevde men var som en skugga av sig själv under 5 år och avled när hon var 18 år. Det var ett hårt slag för familjen. Mamma levde till hon var 72 år och min pappa blev 81 år. De ligger nu tillsammans med min syster i Bydalens kyrkogård i Sundsvall. Tyvärr har jag inte kunnat besökt graven så ofta på grund av det stora avståndet, men kyrkorådet sköter nödtorftigt graven. Men visst tänker man på dem en dag som denna.

Själv är jag nu snart 92 år och har nåden att vara så frisk att jag kan skriva dessa rader. Men i december för 2 år sedan gick min fru Mabel bort efter att ha varit sjuk någon månad. Vi kom överens om att inte ha någon grav. Därför ligger hennes stoff i den vackra minneslunden i Stora Mellösas kyrkogård och där kommer jag också finnas när min tid är slut. I dag har jag inte kunnat besöka minneslunden. Men jag och två av mina barnbarn Kajsa och Elin har tänt ljus och satt rosor i en vas framför hennes porträtt och på det sättet hedrat deras farmor och min maka.