I dag fick jag plötsligt en signal från min mobiltelefon med meddelandet - "Kom ihåg i dag Mabel 94 år" ! det är klart att jag inte glömt det. Jag kanske är den enda som kommer ihåg det. Visst har både mina barn och barnbarn det i minnet men kanske inte lika spontant som jag. Saknaden efter henne är fortfarande stor. Det är nu 3½ år sedan hon gick bort. Det är den dagliga kontakten och de små intima samtalen man saknar. spontant kan jag ibland tänka - det här skall jag tala om för Mabel, men så kommer jag på - hon finns ju inte hos mig längre. Men i tankarna ser jag henne alltid. Särskilt är det när vi var unga och så här i vårens tid. 1943 gick vi båda på Sjöviks Folkhögskola. Jag var 23  år och just den här dagen den 6 april fyllde hon 24 år. Jag minns att vi tog en vårpromenad i Sjöviks omgivningar. Våren hade kommit rätt tidigt och vi var väldigt kära i varandra. Vi smidde framtidsplaner och som nu så här efteråt i stort blev som vi tänkt oss. Vi fick 67 år tillsammans från det vi bestämde oss för att bli ett par.Vi fick två fina pojkar NilsErik och Johan. Och nu har familjen utökats med sex barnbarn Petter, Kajsa, Sofia, My , Kalle och Elin. Men vad Mabel inte fått uppleva är att vi nu har fyra barnbarnsbarn, Robin, Alma, Nellie och Rasmus och går allting väl kommer ytterligare en flicka till sommaren. Det är Sofia och hennes man Jaime som skall få tillökning i familjen och Alma som skall få som vi tror en syster. Mabel skulle nog ha blivit glad över att bli både gammelfarmor och gammelmormor. Men nu fick hon inte uppleva det. Men kanske hon gläds åt det i sin "himmel". Hon var ju så glad i barn. Man kan säga att hon sysslade med det ända sedan hon själv var barn. Hon hjälpte till och var barnflicka när hon var 6 år och utbildade sig till barnsköterska och förskollärare, var barnkoloniförestånderska för "Solstickans" barnkoloni i Falkenberg

Den 6 december-en sorgens dag

I dag är det 2 år sedan min fru Mabel gick in i den sista vilan. Saknaden är fortfarande stor för mig. Varje dag tänker jag på henne och särskilt nu till jul känns det tungt. Jag kommer ihåg för två år sedan då våra barnbarn My och Kalle kom till oss och skulle hjälpa till och göra julfint och hon var med hela tiden och visade hur hon ville ha det och att de skrattade och hade roligt. En vecka senare fick vi ta ett sista farväl av henne och det blev ett julfirande utan Mabel.

Hur skall det gå för barnen i våra skolor?

Som  gammal lärare och rektor känner jag stor sorg i dag över vår svenska skolas utveckling. Såg i dag att eleverna i våra skolor ligger mycket sämre till i läsförståelse,matematik och andra naturorienterande ämnen än många andra jämförliga länder. Jag har erfarenhet som lärare i alla stadier av skolor från de lägsta klasserna i vår svenska Folkskola från årskurs 1 - 6 och från Grundskolans alla klasser upp till årskurs 9.

Jag fick en ordinarie folkskollärartjänst i Orsa Finnmark vid en liten skola Älvho utefter Inlandsbanan inte så långt från Härjedals-gränsen. Det var med stor vånda jag åtog mig uppdraget att undervisa 10 elever från åk 1 - 7. Jag hade 2 elever i åk 1, 1 st. i åk 2, 1 i åk 3, 2 st i åk 4, 2 i 6-an och 2 i åk 7. Det såg ju nästan som en omöjlig uppgift för en ung nyutbildad lärare.  Vi hade fått en utbildning i Uppsala Folkskoleseminariet där vi också  fick lära oss grunderna i läsinlärning. Och jag lyckades lära ettorna att läsa samtidigt som jag undervisade de andra eleverna i de andra skolämnena. Men det fordrades planering och att eleverna hjälpte varandra. Av de där 10 eleverna blev det goda samhällsmedborgare. De hade lärt sig att samarbeta. En av dem blev läkare och en annan lärare.

Jag hade stor nytta av mina erfarenheter vid den lilla skolan i Älvho under min kommande lärargärning. Jag kom så småningom att bli rektor i Örebro i Östernärkes skolområde, där huvudskolan var 1 - 9 skola, men hade ytterligare 5 st 1 - 6 skolor inom rektorsområdet. Jag arbetade där fram till 1985 och jag tycker att jag bara hade goda erfarenheter av skolan. Visst hade vi också elever då som hade besvärligt med läsinlärningen och läsförståelse, men med hjälp av speciallärare och läskliniker gick det ändå ganska bra att klara undervisningen. Det är klart att vi kanske inte lyckades till 100  % och det fanns väl några elever de högre klasserna som "spårade" ur men i stort sett var det en bra tid i skolan. Själv ägnade jag mycket av min undervisningstid som rektor till läsundervisning för lässvaga elever. Jag hade då själv gått en kurs i hur man undervisar läs-och skrivsvaga elever. Dessutom vidareutbildade jag mig till ämneslärare i svenska och det hade jag stor nytta av för under tiden jag var rektor hade jag undervisningsskyldighet minst 5 veckotimmar och det har inte dagens rektorer.

Hur har det blivit sådan nedgång i läskunskap, matematik och naturorienterade ämnen? Ja, det finns många orsaker.

1. Det har blivit en viss slapphet i diciplinen vilket påverkar undervisningen.

2. Det har fattats en rad olyckliga politiska beslut i skolfrågor som t.ex. a.)Att skolan kommunaliserades och Skolöverstyrelsen och Länsskolnämnderna avvecklades. Detta gjorde att vi inte fick en jämlik skola.

 b.) Det fria valet av skola. Förut skulle barnen gå i den skola som låg närmast deras bostad. Nu får man välja den skola  man själv vill att sitt barn skall gå i.

 c.)Friskolereformen med de privata skolorna, vilket utarmat den kommunala skolan på elever och ekonomi. 

d.) Att speciallärarna togs  bort och ersattes av specialpedagoger, som hade ett vidare arbetsfält än klinikundervisning.

3. Det är också så att flyktingssituationen  har påverkat Pisa-undersökningen av de 15-åriga elevernas studieresultat för det är inte lätt att få jämbördig undervisning med sådana som inte kan det svenska språket.

Ja, detta är min egen bedömning av  orsakerna till nedgången av studieresultat, vilket vidimeras också av många andra bedömare av Pisa-undersökningen. Jag tror som en del i att rätta till skolväsendet i Sverige är att förstatliga skolan igen. Men vad kan en 94-årig gammal f.d. skolman göra åt detta mer än uttrycka sin åsikt?