En utflykt till Kilsbergsgården

Den 10 - 11 september var jag inbjuden till en gemenskapshelg för Betelkyrkans medlemmar i Kilsbergsgården. Tyvärr var jag förhindrad att vara med på lördagens sammanskomster, men på söndagsmorgonen den 11/9 stod färdtjänsten och väntade på mig utanför Gamla Gatan 11 här i Örebro kl.9.00. Som tur var hade jag från datorn hämtat en färdbeskrivning. Chauffören var från Irak och hade aldrig haft någon skjuts åt det hållet förut, så trots GPS blev färdbeskrivningen nödvändig för att vi skulle komma fram. På något ställe stod det "på backens krön". -Vad betyder "krön" -frågade han. Jag förklarade att det betydde backens topp, och då begrep han.
Nåväl, vi kom fram.och i matsalen fick jag kaffe och smörgås och en pratstund med Lena Wentzler, som berättade om lördagens aktiviteter, då pastor Sören Carlswärd höll ett anförande - "Vad vill ha kyrkan till? Det var mycket tankeväckande, sa Lena och efteråt blev det samtal i grupper, vilket blev mycket givande.
Efter frukosten blev det gudstjänst i den vackra kyrksalen vars helglasade fond visade den vackra naturen. Tyvärr var det dis och dimma, men man fick en föreställning om hur vackert det kunde vara vid solsken och fint väder. Lena Wentzler ledde gudstjänsten, där Gunnel och Fred Sjöberg bidrog med vacker sång och musik tillsammans med en liten barnkör. Betelkyrkans nye ungdomspastor Jonas Lundkvist talade till först till barnen, som han samlade i en grupp framme på podiet, där han plockade fram saker ur en ryggsäck och påpassligt fick barnen engagerade i samtalet. Det var mycket trevligt och roligt att höra barnens kommentarer. Sedan vände hans sig till de vuxna i sin predikan, som gav oss mycket att tänka på.
Så blev det att gå till matsalen igen, där vi blev bjudna på en god lunch. Där fick jag sällskap med en del goda vänner. Bland annat blev jag presenterad för Ingegärd och Gunnar Kwist. - Det var en pastor i min hemförsamling i Skönberg, Sundsvall, som hette Edwin Kwist, sa jag.- Ja, det var min pappa det, sa Gunnar. Så fick vi ett trevligt samtal kring Skönsbergs Baptistförsamling. Men det var någon gång mellan i slutet på 1920-talet så både jag och Gunnar var småpojkar då.
Det blev dags att åka hem, men då blev det litet krångligt. Det befanns att det inte fanns någon täckning för min mobiltelefon när jag skulle beställa färdtjänst hem. Då kom trubaduren och sångförfattaren Ingemar Olsson till min hjälp. Han gick utomhus och lyckades få fram ett samtal till Färdtjänsten och efter litet krångel och vägbeskrivning kom så taxin fram och jag kunde ta farväl av Kilsbergsgården och alla dess trevliga gäster en upplevelse rikare.

Om sågverksstrejken 1879 i Sundsvall

Jag har med stort intresse läst två böcker av Vibeke Olsson som handlar om den stora sågverksstrejken 1879 i Sundsvall Böckerna heter "Sågverksungen" och "Bricken på Svartvik". I de två böckerna får man följa den lilla ll-åriga flickan Bricken från det hon börjar sitt slitsamma arbete på Svartviks sågverk fram till hon blir 17 år. Det hinner hända mycket under de åren. Hon berättar i boken om livet på sågverksorten och vilka fattiga och slitsamma förhållanden som rådde för sågverksarbetarna. De bodde i stora baracker med många familjer och varje familj hade bara ett rum, som samtidigt var kök,sovrum och sällskapsrum. Ofta var det många barn i familjerna och man förstår vilka vidriga levnadsvillkor man hade. I Brickens familj var hon enda barnet och hon hade en bra mor och far som tog hand om henne. Men för hennes familj liksam för alla som arbetade i sågverken var det vidriga arbetsförhållanden och svältlöner.

l879 ville alla sågverkspatronerna runt hela Sundsvalls-kusten sänka lönerna för alla arbetarna. Men då gick alla tusentals arbetarna utefter sundsvallskusten ut i storstrejk. Man samlades på en skarpskyttebana i Skönsmon utanför Sundsvall, där man hade sina möten och protesterade mot arbetsvillkoren som patronerna satt upp. Det enda man begärde var att få behålla sina fjolårslöner. Sågverken stod stilla och patronerna blev desperata och kallade på landshövdingen Treffenberg, som i sin tur mobiliserade militär. Så blev alla arbetarna omringade med skarpladdade gevär. I ledningen för strejken var det många som kom från frikyrkorörelsen. Så man kan säga att på den tiden gick arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen hand i hand. Det var ganska rörande att läsa att man marscherade omkring i lägret och sjöng väckelsesånger som t.ex. "Lov ära och pris du min Fader och vän,som alltid har älskat och älskar oss än ...". Hotet från soldaterna blev till slut alltför stort så strejken upphörde och arbetarna fick återgå till sina gamla arbetsvillkor.

Min farfar August Nilsson flydde från Lövånger i Västerbotten med sin familj från den stora hungersnöden till Sundsvall 1876 och fick anställning vid ett sågverk. Han berättade för min pappa om förhållandena i slutet på 1870-talet vid sågverken och att den stora strejken gick till på samma sätt som skildras i boken och berättelsen har på så sätt gått i arv till mig. När jag växte upp på 1920 - 1930-talet var det fortfarande många sågverk kvar längs hela sundsvallskusten och nära mitt hem låg Heffners sågverk. Arbetsförhållandena var väl bättre då än i slutet på 1800-talet. Men fortfarande bodde arbetarna i stora baracker i ganska dåliga bostäder och med dåliga löneförhållanden. Vi får vara tacksamma för att arbetarrörelsen under senare år lyckats förbättra arbetsförhållandena i vårt land.

Det skall bli intressant att följa Vibeke Olssons tredje bok om sågverksungen Brickens fortsatta levnad.