En utflykt till Kilsbergsgården

Den 10 - 11 september var jag inbjuden till en gemenskapshelg för Betelkyrkans medlemmar i Kilsbergsgården. Tyvärr var jag förhindrad att vara med på lördagens sammanskomster, men på söndagsmorgonen den 11/9 stod färdtjänsten och väntade på mig utanför Gamla Gatan 11 här i Örebro kl.9.00. Som tur var hade jag från datorn hämtat en färdbeskrivning. Chauffören var från Irak och hade aldrig haft någon skjuts åt det hållet förut, så trots GPS blev färdbeskrivningen nödvändig för att vi skulle komma fram. På något ställe stod det "på backens krön". -Vad betyder "krön" -frågade han. Jag förklarade att det betydde backens topp, och då begrep han.
Nåväl, vi kom fram.och i matsalen fick jag kaffe och smörgås och en pratstund med Lena Wentzler, som berättade om lördagens aktiviteter, då pastor Sören Carlswärd höll ett anförande - "Vad vill ha kyrkan till? Det var mycket tankeväckande, sa Lena och efteråt blev det samtal i grupper, vilket blev mycket givande.
Efter frukosten blev det gudstjänst i den vackra kyrksalen vars helglasade fond visade den vackra naturen. Tyvärr var det dis och dimma, men man fick en föreställning om hur vackert det kunde vara vid solsken och fint väder. Lena Wentzler ledde gudstjänsten, där Gunnel och Fred Sjöberg bidrog med vacker sång och musik tillsammans med en liten barnkör. Betelkyrkans nye ungdomspastor Jonas Lundkvist talade till först till barnen, som han samlade i en grupp framme på podiet, där han plockade fram saker ur en ryggsäck och påpassligt fick barnen engagerade i samtalet. Det var mycket trevligt och roligt att höra barnens kommentarer. Sedan vände hans sig till de vuxna i sin predikan, som gav oss mycket att tänka på.
Så blev det att gå till matsalen igen, där vi blev bjudna på en god lunch. Där fick jag sällskap med en del goda vänner. Bland annat blev jag presenterad för Ingegärd och Gunnar Kwist. - Det var en pastor i min hemförsamling i Skönberg, Sundsvall, som hette Edwin Kwist, sa jag.- Ja, det var min pappa det, sa Gunnar. Så fick vi ett trevligt samtal kring Skönsbergs Baptistförsamling. Men det var någon gång mellan i slutet på 1920-talet så både jag och Gunnar var småpojkar då.
Det blev dags att åka hem, men då blev det litet krångligt. Det befanns att det inte fanns någon täckning för min mobiltelefon när jag skulle beställa färdtjänst hem. Då kom trubaduren och sångförfattaren Ingemar Olsson till min hjälp. Han gick utomhus och lyckades få fram ett samtal till Färdtjänsten och efter litet krångel och vägbeskrivning kom så taxin fram och jag kunde ta farväl av Kilsbergsgården och alla dess trevliga gäster en upplevelse rikare.