Om sågverksstrejken 1879 i Sundsvall

Jag har med stort intresse läst två böcker av Vibeke Olsson som handlar om den stora sågverksstrejken 1879 i Sundsvall Böckerna heter "Sågverksungen" och "Bricken på Svartvik". I de två böckerna får man följa den lilla ll-åriga flickan Bricken från det hon börjar sitt slitsamma arbete på Svartviks sågverk fram till hon blir 17 år. Det hinner hända mycket under de åren. Hon berättar i boken om livet på sågverksorten och vilka fattiga och slitsamma förhållanden som rådde för sågverksarbetarna. De bodde i stora baracker med många familjer och varje familj hade bara ett rum, som samtidigt var kök,sovrum och sällskapsrum. Ofta var det många barn i familjerna och man förstår vilka vidriga levnadsvillkor man hade. I Brickens familj var hon enda barnet och hon hade en bra mor och far som tog hand om henne. Men för hennes familj liksam för alla som arbetade i sågverken var det vidriga arbetsförhållanden och svältlöner.

l879 ville alla sågverkspatronerna runt hela Sundsvalls-kusten sänka lönerna för alla arbetarna. Men då gick alla tusentals arbetarna utefter sundsvallskusten ut i storstrejk. Man samlades på en skarpskyttebana i Skönsmon utanför Sundsvall, där man hade sina möten och protesterade mot arbetsvillkoren som patronerna satt upp. Det enda man begärde var att få behålla sina fjolårslöner. Sågverken stod stilla och patronerna blev desperata och kallade på landshövdingen Treffenberg, som i sin tur mobiliserade militär. Så blev alla arbetarna omringade med skarpladdade gevär. I ledningen för strejken var det många som kom från frikyrkorörelsen. Så man kan säga att på den tiden gick arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen hand i hand. Det var ganska rörande att läsa att man marscherade omkring i lägret och sjöng väckelsesånger som t.ex. "Lov ära och pris du min Fader och vän,som alltid har älskat och älskar oss än ...". Hotet från soldaterna blev till slut alltför stort så strejken upphörde och arbetarna fick återgå till sina gamla arbetsvillkor.

Min farfar August Nilsson flydde från Lövånger i Västerbotten med sin familj från den stora hungersnöden till Sundsvall 1876 och fick anställning vid ett sågverk. Han berättade för min pappa om förhållandena i slutet på 1870-talet vid sågverken och att den stora strejken gick till på samma sätt som skildras i boken och berättelsen har på så sätt gått i arv till mig. När jag växte upp på 1920 - 1930-talet var det fortfarande många sågverk kvar längs hela sundsvallskusten och nära mitt hem låg Heffners sågverk. Arbetsförhållandena var väl bättre då än i slutet på 1800-talet. Men fortfarande bodde arbetarna i stora baracker i ganska dåliga bostäder och med dåliga löneförhållanden. Vi får vara tacksamma för att arbetarrörelsen under senare år lyckats förbättra arbetsförhållandena i vårt land.

Det skall bli intressant att följa Vibeke Olssons tredje bok om sågverksungen Brickens fortsatta levnad.